Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 3)

Efter att i några år läst lättviktare inom skräckfiktionen och stått och hungrat efter de många lockande VHS-filmerna i den lokala videobutiken var det vid 10 års ålder dags för mig att se min första skräckfilm. Jag minns kvällen rätt bra, trots att det var runt 12 år sen (tiden går för fort!). Hängde på den tiden mycket hos en snubbe som bodde bara ett stenkast från min mor, och en helg bestämde vi oss för att se filmen som en klasskamrat pratat så mycket om: Scream. Om ni hade hört vilka utsagor nämnda klasskamrat gjort om den här rullen hade ni kanske kunnat förstå vilka ofantliga förväntningar som låg och pyrde inom mig och min dittills oförstörda själ. Berättelser om riktigt blodiga mord i mängder gjorde en ju knappast mindre sugen på att se filmen, och när filmen väl åkte in i VHS-spelaren, och man såg killen som spelar pojkvän till Drew Barrymores karaktär sitta fastbunden i en stol, med blod rinnandes nerför pannan, blev reaktionen inte som jag väntat mig.

Filmen som skrämde vettet ur mig som 10-åring

Jag blev livrädd. Det här hade jag aldrig kunnat erkänna på den tiden, men vad gör man inte för att de få arma typer som snubblar in på den här bloggen ska få ta del av lite uppväxtskuriosa? Jag minns att jag bad killen jag såg filmen med stänga av, och det är mycket möjligt att det fanns en hint av gråt i min röst. Han var väl tuffare än mig, för stängde av gjorde han inte. Nu minns jag inte om vi lät hela filmen gå, eller om vi ändå stängde av efter ett tag, men mitt första möte med skräckfilm var ett faktum. Och jag hade inte pallat trycket. Detta var ju såklart ett stort nederlag för mig, som såg mig själv som nån som kunde klara vilken film som helst, men så var då icke fallet. Jag var besegrad, och detta spred sig såklart som en löpeld i klassen, vilket bidrog till att jag fick utstå en del gliringar om mitt nederlag.

Om jag inte minns helt galet så var det senare samma år, under sommarlovet mellan femman och sexan, som jag återbekantade mig med skräckfilm. Den här gången skedde det tillsammans med två barndomsvänner och fadern till en av dom, vilket jag såhär i efterhand kanske kan se som någon slags trygghet i allt det otäcka. Denna gång var det dags för en riktig klassiker att få utspela sig framför mina ögon, A Nightmare on Elm Street. Lustigt egentligen att Wes Craven är mannen som bjöd mig på mina två första skräckfilmsupplevelser. Hursomhelst, denna gång gick det bättre, även om jag blundade i någon scen, efter uppmaning från den vuxne i sällskapet som varnat för otäcka scener. Denna gång föll jag dock pladask för filmen, och den var min favoritfilm i några år efter att jag sett den första gången, vilket väl talar tydligt för vilken stor inverkan den faktiskt hade på mig. Tilläggas bör att den fungerade perfekt som en introduktion till skräckfilmen, då första filmen i Nightmare...-serien faktiskt är otäck och man slipper den fåniga humor som förpestade många av uppföljarna.

Min första riktiga filmförälskelse

Efter att jag på riktigt blivit infrälst i skräckfilmens underbara värld tog mitt intresse en skarp vändning uppåt, och jag slutade med att enbart titta på omslagen till alla de filmer som fanns i videobutiken, nu började jag även hyra dom, vilket jag kommer behandla i nästa avsnitt av min "biografi", så håll till godo!

Zombie (1979)

Dagens zombiefilm är, oavsett vad någon säger, omedvetet eller medvetet inspirerade av det George A. Romero en gång drog igång i slutet av 1960-talets Philadelphia. Hans bidrag till genren är odiskutabla milstolpar och den som säger något annat har helt enkelt fel. Men, som alla vet, så var det ju inte bara Romero som kunde göra bra zombiefilm, även om han var först. Italienarna var såklart inte sena med att hoppa på zombietåget, och i mina ögon, och troligen de flesta andras, så är det mästaren Lucio Fulci som lyckats bäst. För er som än inte haft nöjet att se filmen jag här ska recensera, så kan jag passa på att varna för spoilers.

Lucio Fulci's Zombie, eller Zombi 2 och Zombie Flesh-Eaters som den också fått heta, börjar med att en båt seglar in i New Yorks hamn, till synes övergiven. När två kustvaktspoliser går ombord, stöter de på en zombie som lyckas bita den ena av poliserna, innan han blir skjuten och hamnar i vattnet. Vi får sedan följa dottern till båtens ägare och en journalist, i deras resa mot Haiti för att ta reda på vad som faktiskt hänt.

Den här filmen särskiljer sig starkt från Romeros zombierullar, och alla som påstår att denna skulle vara någon slags kopia kan gå och gömma sig. Här finns inte humorn som hos Romero, utan Fulci låter istället hopplösheten råda. Från att båten seglar in i New Yorks hamn i början, till det undergångsartade slutet, går allt mer och mer fel. Detta förstärks av de ödsliga miljöerna; från den övergivna båten till den i princip folktomma haitiska ön Matool; det råder en brist på människor, och de levande befinner sig redan från början i underläge gentemot de döda, bara att det blir mer uppenbart ju längre filmen går.

Man kan redan på båtturen till Matool se tecken på vad som komma skall; båten som skadas, ön som inte finns utsatt på kartan osv. När helvetet väl börjar braka loss skonas inget och ingen. Zombierna ser ofta ut som vålnader, det är ett väldigt blekt smink och många saknar några tydliga ansiktsdrag, vilket framställer dom som ännu mer hotfulla och odefinierbara. Fulci väljer dessutom att aldrig låta tittaren helt få veta varför de döda börjar resa sig, även om det hintas om att det är voodoo bakom så får vi aldrig veta vem eller vilka som är ansvariga bakom detta. Detta faller helt i linje med den ovisshet som hela tiden präglar filmens stämning och lämnar ett stort antal frågor olösta, vilket absolut inte ska ses som något negativt, utan snarare något som gör att filmen bara får en ännu starkare känsla av hopplöshet. Detta är något man kan återfinna i Fulcis andra filmer som kom kring denna period; han lämnar tittaren oviss genom att medvetet inte fylla i alla luckor som uppstår i intrigen, och genom att inte låta tittaren vara helt säker på vad som händer, ökar han bara känslan av terror, skräck och undergång.

Även om många säkert minns filmen för dess spektakulära våldsscener, som är mycket skickligt genomförda, är den här filmen så mycket mer. I kontrast till Romeros filmer så är den elakare och mer cynisk, vilket ju ofta är fallet i Fulcis filmer, där det goda inte alltid nödvändigtvis måste vinna. Detta vinner filmen stort på, och det är delvis det som gör den så unik som den ändå är. Att Fabio Frizzis soundtrack och Gianetto de Rossis specialeffekter är oförglömliga gör såklart inte saken sämre, men det är först och främst Fulci som ska ha cred för den här filmen. En på många sätt dystopisk film, där de döda långsamt hasar sig fram för att sluka de levande, och man kan inte annat än häpnas medan man ser det hända. Det kanske inte är lika kompetent utfört som hos Romero, men Fulcis zombiefilm står på sina egna ben och står stadigt som en milstolpe inom zombiegenren, överträffad av ytterst få filmer.

Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 2)

Jag har insett att jag inte kommer kunna skriva denna "följetong", eller vad man nu vill kalla mina skräckmemoarer, kronologiskt. Detta helt enkelt för att jag inte riktigt kan utgå från mitt minne på det sättet, så ni får vara nöjda med en skiftande tidslinje när det kommer till denna berättelse om hur jag blev den skräckfantast jag är idag.

Om man ska gå långt tillbaka, ännu längre än vad jag gjorde i del 1, så var mitt första möte med skräck i form av mardrömmar som liten plit. Detta vet jag inte är något unikt, alla har vi väl stött på en eller annan fuling i våran sömn, men det är tre drömmar jag minns särskilt väl, där både en ondskefull clown och en jätteråtta varit involverade. Mitt första möte med skräck utanför drömmarnas värld skedde väl någon gång runt 7 års ålder, om jag gissar rätt.

Valda delar av Phantom Valley-serien

Det var ungdomsboksserien "Phantom Valley" som fick utgöra objekt för mitt intresse. Dessa böcker kretsade kring något område som hette just Phantom Valley, och behandlade allt från gamla indiangudar till något cowboyspöke. Så minns jag det iallafall. Dessa böcker plöjdes igenom i ganska snabb takt, och det blev att jag läste om flera av dom ett par gånger, vilket väl delvis berodde på att jag inte hade något annat att läsa, men jag antar att det måste varit något som lockade mig i böckerna som fick mig att återvända.

Mina föräldrar reagerade aldrig på att jag läste de här böckerna, utan var snarare glada för att jag läste överhuvudtaget, det var ju "bra att läsa", sa dom. Och läsa gillade jag att göra, så det var ju inga problem för min del. Lustigt nog minns jag inte att jag gick runt och tänkte värst mycket på skräckfilm i den här åldern, men det kanske var lika bra, och någon slags indikation på att mitt sinne ännu var ofördärvat. Filmerna mötte jag dock bara ett par år senare, då jag befann mig runt 8/9-årsåldern.

I den lilla kommun jag växte upp i fanns det i ärlighetens namn inte så mycket att göra, så det blev ofta att man gick ner till den lokala videobutiken för att, ja, "hänga". Självklart umgicks man inte med dom "tuffa" typerna som satt på de smutsiga vita plaststolarna utanför och rökte, nej, man sprang illa kvickt in i själva butiken vid första åsyn av dessa råbarkade typer. Därinne möttes man av rader på rader av VHS-rullar, och det var hit man vände sig när man hyrde film också. Dock dröjde det ett par år innan man började hyra själv, men det hindrade en knappast åt att ägna oräkneliga timmar åt att med en beundrande blick stå och titta på omslagen till filmerna som stod i skräcksektionen av videobutiken. Titlar som Terror på Elm Street, Mannen med läderansiktet - Motorsågsmassakern 3 och Braindead kittlade minst sagt min unga fantasi, och man kunde bara ana vilka ljuva hemskheter som väntade på de där VHS-banden.

Omslag som kittlade fantasin, Braindead och Motorsågsmassakern 3

Självklart nöjde man sig inte med att bara titta på framsidan, man ville ju läsa vad filmen handlade om också! Därför fick baksidan minst lika mycket uppmärksamhet som framsidan, och jag vet inte hur många gånger jag läst igenom baksidestexterna till alla skräckfilmer som stod där. Och inte blev man mindre nyfiken, snarare tvärtom. När det utlovades monster och blodbad i massor önskade man att man kunde se där filmerna, även om det kanske fanns en viss oro för hur otäckt det skulle vara. Särskilt minns jag texten som prydde omslaget till ovan nämnda Braindead, där man menade att den var så äcklig att publiken spytt! Ni kan ju bara gissa vad det hade för inverkan på en.

Det var någon gång i sjätteklass, när jag var i 10/11-årsåldern som jag började hyra film därifrån. Hur det gick till, och vilka filmer man såg, är något jag får återkomma till, då det är en historia för sig!

Cutting Class (1989)

Nu var det ett tag sen den här bloggen fick sig en välbehövlig dos i form av en slasherrecension. Men, som många har sagt, bättre sent än aldrig! Valet föll på denna rulle från 1989, där bland annat Brad Pitt syns i en relativt stor roll, vilket ju bara det är roligt i sig. Filmen blir då även ännu en slasher där en blivande stjärna har en roll, liksom i fallet med flera andra.

Filmen handlar kort och gott om en mördare som härjar på en high school i någon mindre amerikansk stad, och det blir ett par vändor innan det slutligen visar sig vem som är mördaren. Vilket faktiskt är filmens sämsta stund, då mördaren känns väldigt väntad och trist, samt att själva avslöjandet är rätt halvdant utfört. Jag har tidigare nämnt att slashers blir sämre ju längre in på 80-talet dom kom, och tyvärr stämmer det in ganska bra på den här filmen, då det inte är något som egentligen är speciellt med den, förutom då att Brad Pitt är med, vilket knappast rättfärdigar något högt betyg.

Morden är rätt trista dom med, tyvärr, och alla kloka själar vet ju att en slasher ofta blir hjälpt av att morden är minnesvärda och/eller snyggt filmade. I den här filmen bjuds vi bland annat på mord genom keramikbrännugn och kopiator, men tyvärr låter det roligare än vad det faktiskt är. Det är genomgående rätt blodfattigt, och morden sker delvis off-screen, eller åtminstone utan att visa några grafiska detaljer. Visst, det är alltid kul med lite oväntade mordvapen, men jag hade gärna sett att filmskaparna vågat ta ut svängarna lite mer och bjudit tittarna på mer blod och allehanda godheter som hör genren till.


Stämningsmässigt funkar filmen rätt okej, faktiskt. Det är aldrig direkt spännande eller läskigt, utan stämningen påminner snarare om en 80-tals high school-komedi, vilket ju i sig inte är något negativt. Detta tycker jag delvis gör att filmen aldrig blir direkt tråkig eller långdragen, utan den flyter på i ett rätt bra tempo, dock utan att göra några värst stora intryck på mig som tittare. Det är självklart lite fulsnygg 80-talsmusik med, som man enligt min åsikt gärna vill ha i en sån här film, och folk klär sig mer eller mindre vedervärdigt, något som även det alltid är rätt kul att beskåda.

I slutändan är Cutting Class ingen värst minnesvärd slasher, och ingen jag ser framför mig att jag kommer återvända till för en omtitt. Dess största behållning är den rätt sköna stämningen, och att det ändå är lite småkul att se Brad Pitt så ung, och i den här typen av film. Annars finns det bra många filmer som man bör lägga sin tid på istället för den här.

Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 1)

Jag minns när jag var 12 år och först började köpa film. Då var det VHS som gällde, och jag köpte väl i princip bara skräckfilm då. Det hela blev mer spännande av att min far inte tillät mig se sån film, men för mamma var det bara att köra på, vilket resulterade i att jag både förvarade och tittade på alla dom här filmerna hos mamma. Så, jag antar att jag delvis har min kära mor att tacka för mitt skräckfilmsintresse som än till denna dag fortsätter växa. En mindre positiv aspekt av det hela var väl att jag då bodde hos min mor endast varannan helg, vilket alltså innebar relativt lite skräckfilmstittande. Nåja, nog om det.

En av de första beställningar jag gjorde (från ginza, kan tilläggas. På den tiden hade dom ett rätt brett sortiment med allehanda obskyra skräcktitlar som kittlade mitt pubertala sinne.) var Night of the Living Dead och Day of the Dead. Om jag minns rätt så gjorde jag först beställningen, åkte sedan på semester någonstans, och kom sedan tillbaka, där det låg ett stort, brunt paket och väntade på mig. Det tog inte lång tid för mig att slita upp kartongen som skyddade mina nya små skatter. Självklart var det hur coolt som helst att plocka upp filmerna och låta mina ivriga ögon granska fodralen in i minsta detalj, och att läsa baksidestexterna om och om igen, trots att jag redan visste mycket väl vad som stod där.


Tyvärr minns jag inte hur lång tid det tog innan jag faktiskt såg filmerna, men jag skulle inte gissa på att det var allt för länge. Minns jag rätt så betades Night... av först, och jag måste erkänna att jag faktiskt inte gillade den värst mycket då. Till mitt försvar var jag 12 år gammal, och svartvit film utan en massa blodspillan (som man såklart hoppades på!) var väl kanske inte vad man ville ha direkt. Självklart har jag omvärderat min åsikt idag, och det är en helt fenomenal film som förtjänar all beröm den får.

Omslaget till Day of the Dead på VHS. Utgivet av "Rysarklubben". Underbart namn. Lika underbart är även att man snott omslaget från "City of the Living Dead".

Day... togs väl antagligen några dagar senare. Minns jag rätt såg jag den ungefär i samma veva som jag skulle börja åttonde klass, i slutet på sommarlovet där. Tillsammans med ett par vänner bevittnade jag de hungriga odöda, som denna gång var i en betydligt större mängd, göra allt från att flå en människa levande till att bokstavligen talat dra isär en man i två delar. Ni kan väl bara gissa vad min 12-åriga hjärna tänkte när dessa scener utspelade sig framför mina ögon? Jag minns att någon av mina vänner blev mer eller mindre illa berörd av våldsscenerna, och det kanske inte är så konstigt egentligen, med tanke på vilken ålder vi befann oss i. Jag gillade det dock, och imponeras än idag över hur fantastiska Tom Savini's makeup-effekter är, och jag är fortfarande stormförtjust i den väldigt mörka och gravallvarliga stämning som råder genom filmen.


De läsare som har någon insikt i Romero's zombietrilogi tänker säkert "men Dawn... då?". Ja, den kom senare för min del. Även den inköptes på VHS, men med tanke på vad den filmen har kommit att betyda för mig så kommer den behandlas i ett inte allt för avlägset framtida inlägg, då jag kommer att bjuda på ännu en kärleksförklaring här i min blogg.

Att ärva sin talang

Det är knappast ovanligt i filmvärlden att barn till redan etablerade skådisar och annat filmfolk även dom väljer en karriär inom film. Kända exempel är ju bland annat Sofia Coppola och Michael Douglas. Men det här är ju "stora" namn, och passar väl inte direkt in i den filmvärld som jag oftast behandlar på den här bloggen. Så, hur ser det då ut i skräckvärlden?

Joe Hill

Jag håller just nu på att läsa Joe Hill's novellsamling 20th Century Ghosts, som jag hittills tycker är bra. Har även läst Hill's debutroman Heart-shaped Box, som jag tyckte var en klart läsvärd och välskriven berättelse. Att Hill är son till Stephen King är väl inte direkt okänt, men jag tycker det ändå är väldigt intressant. Möjligen hade inte Hill valt författarbanan om hans far inte var den han var, men det tycker jag är rätt oväsentligt i detta fall, då Hill helt klart kan stå på sina egna ben och presterar väl, utan att vara en kopia av sin far.

Asia Argento

Ska man vända ögonen mot film igen så har vi bland annat legenden Mario Bava's son Lamberto, och även mästaren Dario Argento's dotter Asia. När det kommer till Asia Argento har jag (ännu!) inte sett någon av hennes regiverk, men jag har sett henne i ett par filmer som skådis, och även om hon kanske inte lämnat något direkt gigantiskt intryck så har jag alltid gillat henne. Plus att hon inte är helt dum att vila ögonen på i Land of the Dead (se ovan för bevis).

Lamberto har jag kanske sett 4-5 filmer av, och dom har väl varit av lite skiftande kvalitet. Hans giallo A Blade in the Dark tycker jag är mer eller mindre värdelös, medan jag helt klart uppskattar andra verk som Monster Shark och Demons. Hittills har jag dock inte sett något som riktigt lever upp till farsgubbens verk, och troligen besitter inte Lamberto samma talang och fingerfärdighet som far hans gjorde, men det är nog lite väl mycket att kräva.

Lamberto Bava

Det jag funderar på, och det jag vill fråga med detta inlägg, är om man kan ärva sin talang, eller om det bara är ren slump? Om jag ska utgå från mina egna erfarenheter så tror jag det är mer än bara sammanträffanden, och att man definitivt kan ärva sin talang för skapande i olika former. Ni som läser detta får mer än gärna komma med egna funderingar, slutsatser eller liknande. Och jag vore ytterst tacksam för fler tips på barn som vandrat sina föräldrars väg, både dom som lyckats och dom som misslyckats.

Postersnack #1: SS Girls

För att göra denna blogg intressantare både för alla läsare och mig själv tänkte jag nu starta en form av inläggsserie där jag diskuterar filmaffischer, eller posters (därav namnet). Jag kommer dock inte prata om vilka affischer som helst, då blir det ett lite väl brett område. För att göra det enklare tänkte jag presentera några kriterier som kommer gälla för detta;

1. Affischen måste vara snygg och/eller cool/stenhård
2. Jag måste ha sett filmen

Möjligen är dessa kriterier snälla, men för mig är det inte en allt för gigantisk mängd posters som matchar dessa två kriterier, och därför kommer ändå mina inlägg att bli personligt färgade och förhoppningsvis även intressanta. Men, nog om det, nu över till den första affischen att diskuteras.

SS Girls (1977, dir: Bruno Mattei)

Alla med ett gott öga för filmposters ser ju direkt att detta är ett mästerverk i sin genre. Det är egentligen svårt att veta var man ska börja, här finns mycket gott att vila ögat på.

Vi kan för enkelhetens skulle börja med titeln, som i ståtlig text pryder omslaget. SS Girls är ju en helt fantastisk titel i sig, och innebär i princip att det inte kan vara en dålig film vi har att göra med, vilket det heller inte är. Att titeltexten dessutom är placerad mellan den nästan löjligt hårda kvinnans ben gör det bara bättre.

Det som ögonen faller först på kanske i och för sig är den där kvinnan. Hon är trots allt placerad centralt och ges störst utrymme. Smart val. Hennes iskalla blick och, på vissa områden sparsamma, läderklädsel ger ett klart intryck att det inte är något våp vi har att göra med. Man riktigt ser hur hon utstrålar auktoritet, vilket man även kan se på den livrädda blondinen som sitter till höger.

Den rätt så korpulente naziofficern till vänster ser härligt genomond ut, och visar med sin svettiga och trånande blick att han är en man vars hjärna döljer en uppsjö av snuskiga fantasier, troligen om kvinnan som pryder posterns mitt. Den andra snubben, han till höger, är väl kanske inte lika skräckinjagande, men man ser att det inte är några goda intentioner som lyser genom hans ögon, och säkerligen drömmer även han om att få lägra denna nazigudinna.

De övriga kvinnorna ger minst sagt blandade intryck. Hon till vänster ser både lesbisk och nazistisk ut, och med tanke på vilken film det är vi har att göra med, är hon säkert båda delarna. Hennes blick utstrålar elakhet, och liksom de båda männen hyser säkert även hon starka sexuella känslor för fröken SS Girl själv. Den andra kvinnan, hon till höger, ser helt klart ut att vara den minst onda av dessa depraverade själar. Hon ser ut att ha blivit utsatt för både ett och annat i nazisternas regi, och hennes brist på kläder antyder att några av dessa saker är av sexuell natur, inte helt omöjligt från kvinnan i mitten.

Hur står sig postern i övrigt då? Jo, alla vet ju att det är väldigt viktigt med en bra tagline. SS Girls lyckas även med detta, och utlovar ett äventyr späckat med onda och sexuellt depraverade nazister som fritt får härja runt i mästaren Bruno Matteis regi.
Det här är med andra ord en poster jag utan tvekan skulle låta pryda mina väggar, och som förhoppningsvis kommer att göra just detta en vacker dag, det till trots att det kikar fram en swastiska i bakgrunden, något man dock får förbise när affischen i övrigt är en estetiskt fulländad skapelse.

Den Magiska Biodagen: Hemsida + ny film avslöjad!

Så var då hemsidan för Den Magiska Biodagen äntligen färdig och upplagd på nätet! I och med den är också en ny film avslöjad, ingen mindre än den svenska kultrullen Evil Ed. Bra många år sen jag såg denna, och jag minns inte mycket mer än att Gert Fylking är med i den, så det ska bli spännande att se om den, denna gång på bioduk!
Annars avslöjar hemsidan att det kommer ske en Europapremiär av en film, återstår att se vilken det blir, men det blir intressant att se vilken det kan vara, jag har i ärlighetens namn ingen aning alls.

Kolla in hemsidan för program och info:
http://denmagiskabiodagen.se/

Dead Island - TV-spelstrailer i dess bästa form

Jag sticker knappast under stolen med att jag gillar tv/dator-spel och lägger en del tid på att ägna mig åt den sysslan. Men ämnet TV-spelstrailers är sällan något som jag tycker är värt att ta upp till någon större diskussion. Visst, jag har sett ett par snygga, men ingen som direkt gripit tag i mig så där som en filmtrailer kan. Men så idag fick jag ett tips från min flickvän att kika på trailern till något som hette "Dead Island", så jag lydde hennes råd.

Egentligen behövs det inte sägas så mycket mer. Det här är fantastiskt. Tveksamt att spelet håller upp till trailerns kvalitet, men man får njuta av det man har här:

Ny film klar till Den Magiska Biodagen!

Så är då filmen som ska visas vid midnatt i Alingsås under Den Magiska Biodagen avslöjad, och det är verkligen ingen dålig nyhet!
Filmen är ingen mindre än Stuart Gordons kultklassiker Re-Animator, som ska visas på 35mm, alltså riktig film. Detta är enormt stort i mina ögon och något jag verkligen ser fram mot hur mycket som helst! Älskar filmen, och kommer bli underbart att se om den på riktig bio! Helt klart rätt val av arrangören, och något man inte bör missa!

The Burning - En kärleksförklaring

Jag minns inte exakt när det var jag först hörde talas om The Burning, men jag minns hur. Min far och en vän till honom satt och pratade gamla filmminnen, vilket tyvärr inte hände så ofta, och då nämnde hans vän något i stil med:

- "Åh, minns du The Burning? När han klipper fingrarna av snubben med en häcksax?"

Jag gissar på att jag kanske var runt 12-13 år när jag först hörde det här, och det var i den åldern som mitt skräckintresse verkligen började ta fart. Jag hade ögnat igenom VHS-omslagen till samtliga skräckisar den lokala videobutiken hade, men just The Burning hade jag aldrig tidigare råkat på.

Självklart satte sig namnet på huvudet, det lät ju som att det var en hur bra film som helst! Ändå skulle det dröja några år innan jag faktiskt såg filmen. Jag minns att jag stötte på filmen, eller snarare bilder från och omdömen om den, några gånger under följande år. Det var dock först i och med att pappa skaffade 0,5-mbit ADSL, dåtidens monsterinternet, innan jag såg den. Och ja, det var en nedladdad kopia.

Ha i åtanke att det här var innan jag upptäckte den enorma DVD-marknad som finns för skräckälskare, och dessutom många år innan filmen faktiskt fick ett schysst DVD-släpp via MGM. Hursomhelst, jag satt i den halvt okomfortabla stolen som fick agera "datastol" och slog på The Burning. En och en halv timme senare hade jag för första gången bevittnat vad som skulle komma att bli en blivande kärlek för mig. Jag hade för första gången sett "pranket" mot Cropsy gå ofantligt fel, jag hade för första gången sett ett gäng ungdomar få smaka på häcksaxen, och kanske främst, jag hade för första gången sett den ökända "flottscenen", som knappast är något som undflyr ens minne i första taget.

Jag föll inte pladask för filmen direkt, det måste erkännas, men jag minns att jag gillade den skarpt. Det skulle dröja ett par år igen innan jag, återigen via nedladdning (fortfarande innan det legitima DVD-släppet) såg den igen, och den här gången var den ännu bättre. Ni kan kanske föreställa mig den otroliga glädje som slog mig när jag fick reda på att filmen äntligen skulle släppas på en ordentlig DVD. Självklart förbokade jag den så fort jag bara kunde, och det var med en euforisk känsla i hela kroppen som jag slet upp kartongen som höll mitt dvd-exemplar av The Burning.

Den här gången tog den inte flera år, eller ens flera dagar, innan jag såg filmen igen. Samma kväll som jag fått hem dvd:n såg jag och en kompis den i min etta till studentlägenhet, sisådär runt midnatt. Nu är ju filmen kanske inte det läskigaste som gjorts, men det var ändå här som min kärlek till filmen blommade ut fullt, och sen dess har det bara fortsatt i den riktningen. Om jag inte minns fel så har jag sett filmen 2 eller 3 gånger sedan jag fick den på DVD, och den tappar aldrig ens det minsta, utan det blir snarare bara bättre och bättre.

För att komma in på ett snabbt sidospår som dock har med filmen att göra; jag avgudar Rick Wakemans soundtrack till den här filmen. Utan att överdriva kan det vara det bästa soundtracket en slasherfilm någonsin blivit välsignat med. Tyvärr lyckades jag aldrig hitta den till något vettigt pris, vare sig på cd eller vinyl, i alla fall inte på en gång. I september 2010 åkte jag och min flickvän på en skivmässa utanför Stockholm, där jag i ett par timmar mest strosade runt utan att hitta något märkvärdigt. När vi sedan skulle gå ut därifrån hamnade vi hos en skivförsäljare som körde halva priset på i princip alla vinyler. Efter att ha plockat kanske fyra skivor, hamnade jag på bokstaven R. Vilket namn dyker då inte upp, om Rick Wakeman! Jag skulle precis skämtsamt säga till min flickvän, Tänk om dom hade soundtracket till The Burning här, när skivan i all dess prakt dyker upp framför mina ögon. För 30 kr. Jag blev nästan förstummad, och det behövs väl knappast sägas att jag åkte därifrån, nöjd som aldrig förr, med skivan i min ägo?

Igår var det dags för min flickvän att se filmen för första gången. Hon har hört mig prata om den flera gånger, hon har hört mig spela soundtracket flera gånger, men själva filmen hade vi faktiskt aldrig sett. För mig är det aldrig ett problem att återvända till och se om en film jag håller så högt som The Burning. Föga förvånande var den lika bra, om inte bättre, denna gång jag såg den. Och för att göra saken ännu bättre, så gillade min flickvän också filmen.

Vad är det då jag älskar så mycket med den här filmen? Vissa kanske ser den som en typisk Friday the 13th-ripoff som kom i den ström av slasherfilmer 80-talet erbjöd. Och visst, dessa filmer delar väldigt mycket när det kommer till hur dom är uppbyggda och vad dom handlar om. Men, The Burning drar ändå det vassaste stråt. Det som filmen gör för mig, som ingen annan film riktigt lyckas med, är att få mig att önska av hela mitt hjärta att jag fick vara ungdom i USA under tidigt 80-tal, att få åka på skogsbelägna ungdomsläger och att få se ungdomar bli mördade på löpande band på bioduken. Nu vet jag ju att detta aldrig kommer vara möjligt, men The Burning tar mig närmre detta än vad något annat gör. Sen får man såklart inte glömma den obeskrivbara stämningen och de av Tom Savini fantastiskt designade mordsekvenserna.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna beskriva bättre än ovan vad den här filmen betyder för mig, och hur otroligt mycket jag älskar den. Jag vet att jag kommer se om den ett oräkneligt antal gånger. Jag vet att jag kommer låta Rick Wakemans soundtrack spinna många varv i vinylspelaren, och jag vet att jag alltid kommer att älska att återvända till dom där ungdomarna i skogen, som blir jagade av en gammal caretaker, besatt av hämndtankar och beväpnad med en häcksax.

Första filmerna till Den Magiska Biodagen

Idag släpptes de två första titlarna som kommer visas på Den Magiska Biodagen i Alingsås i år.
Först ut är den australiensiska filmen Primal, som jag inte hört talas om innan. Det verkar vara någon slags australiensisk monsterskräckis, blir kul att se vad det kan vara! Australien kan ju göra bra film inom genren, vilket jag tycker de visade med 2009 års The Loved Ones, som var en riktigt elak film.

Den andra filmen som idag tillkännagavs är Lucio Fulci's zombieklassiker City of the Living Dead, eller Paura Nella Citta Dei Morti Viventi, som den så vackert heter på italienska. Den har jag sett ett par gånger innan, men det skadar inte att se den igen, då jag gillar den! En film med en väldigt speciell atmosfär och ett mycket märkligt slut. Var dessutom ett par år sen jag såg den, så det blir finemang att se den på bioduken!

Intressant öppning för ett program som jag tror kan bli starkt, bara hoppas på att det fortsätter i denna veva. Kolla gärna in hemsidan www.denmagiskabiodagen.se för mer info!

Den Magiska Biodagen

Även i år planerar jag att bege mig en sväng till Alingsås där evenemanget Den Magiska Biodagen äger rum. Jag har varit där två år i rad, och alltid haft en trevlig stund, både i och utanför biomörkret. Arrangören Peter har dessutom i år lovat någon form av signering, så det låter ju lockande, minst sagt!
Gillar man skräckfilm och/eller att umgås med likasinnade så är detta en grej jag verkligen rekommenderar. Det är välarrangerat, billigt (200 kr för dagspass!) och man får dessutom chansen att försöka spöa mig i en frågesport jag hittills är regerande mästare i!

Finns inte så mycket info just nu, men håll koll här för uppdateringar:
http://www.denmagiskabiodagen.se/

Christoffer Kohlberg - Råttattack!

Så var det då dags för ännu ett stycke rykande färsk skräcklitteratur, även denna gång signerat Oddbooks Förlag. Denna gång rör det sig om den första boken i en serie kallad "Ond Bråd Död", som jag hoppas kommer bli en långkörare som behandlar alla möjliga sorters hemskheter. Efter att ha läst Fred Andersons "Bögskräck" fick Oddbooks någon slags kvalitetstämpel hos mig och det var därför med ett större lugn som jag tog mig an Christoffer Kohlbergs "Råttattack!".

Som titeln helt och hållet avslöjar är det alltså elaka råttor det handlar om. Det här är ju knappast något nytt ämne på skräckmarknaden, men det är samtidigt ett fungerande koncept som man, så länge det är kompetent utfört, kan uppleva många gånger. I detta fall handlar det om den lilla staden Skogsviken som blir utsatt för råttornas vrede. Det är en flock råttor som leds av en riktigt stor och elak råtta, och flocken är inte i varierande grad påverkade av den lilla stadens numera nedlagda fabrik som spillt ut diverse gifter i naturen. I centrum står journalisten Saga, som kommit dit för att rapportera om ett jippo som ska ske i staden, men som samtidigt får betydligt värre saker att hantera...

Nej, det här är heller inget språkligt mästerverk. Kohlberg skriver märkbart i ett underhållningssyfte, och det är väl för väl när det kommer till en råttskräckis i bokform. Det enda jag kan störa mig på är att det stundtals är lite halvdant korrekturläst med lite småfel här och där, men det är inget som nämnvärt stör läsupplevelsen, utan kan ses mer som en uppmaning. Karaktärerna i boken är väl kanske heller inte något av det mest välskrivna jag läst, men de funkar ypperligt i bokens kontext och är därför inget jag tycker man kan klaga värst mycket på.

Kohlbergs starka sida är liksom hos författarkollegan Anderson hans sätt att underhålla med en tämligen fantasifull story, och då kvittar det i princip helt och hållet att han inte skriver som en nobelprisvinnare. Han levererar istället en väldigt fartfylld och bra tempodriven skräckroman som lägger mycket fokus på att äckla läsaren med sina ibland väldigt grova våldsskildringar av människor som råkar illa ut för råttor. Det är blodigt och slafsigt och hela tiden väldigt kul att läsa, vilket jag ändå får säga bör vara huvudsyftet med en bok av detta slag.

Kort och gott kan jag konstatera att Oddbooks lyckats ge ut ännu ett klart läsvärt och framförallt väldigt underhållande stycke skräcklitteratur. Det ska bli en fröjd att få fortsätta ta del av de kommande inslagen i "Ond Bråd Död"-serien och få uppleva vad de än nu kan erbjuda. Jag hoppas också att Kohlberg tar till vara på sin förmåga att skriva bloddrypande och underhållande skräckfiktion och fortsätter på det spåret.

Fred Anderson - Bögskräck

Svensk skräcklitteratur har tveklöst fått sig ett uppsving på senare år, främst i och med John Ajvide Lindqvists (välförtjänta) framgångar, men även författare som Andreas Roman, CJ Håkansson och Anders Fager har fått böcker i skräckgenren utgivna. Vilket så klart är positivt, men man vill ju ändå ha mer. Därför var det med stor entusiasm jag tog emot bokdebutanten Fred Andersons novellsamling "Bögskräck", utgivna på hans egna nystartade förlag Oddbooks, som jag tidigare tipsat om här på bloggen.

Anderson har givit sin novellsamling en typ av röd tråd i och med att alla huvudkaraktärer (och även flera andra) är homosexuella. Jag kan inte minnas värst många, om ens någon (?) skräckberättelse där homosexuella fått agera viktig karaktär. Egentligen upplever jag inte att detta har någon värst stor påverkan på hur berättelserna är, men visst är det en intressant idé Anderson lägger fram.

Något som ofta sker när jag ska läsa något jag verkligen vill ska vara bra, är att jag blir orolig för att det inte kommer att vara bra, vilket i ärlighetens namn även skedde i detta fall, enbart grundan på min önskan om att få läsa lite bra svensk skräcklitteratur. Men, upptäckte jag tämligen snabbt under läsningens gång, denna rädsla var helt onödig, helt enkelt därför att Andersons noveller är genomgående bra.

Den största svagheten ligger väl i berättarspråket, men å andra sidan så finns det romaner av giganter som Stephen King och Dean Koontz som heller inte är några stilmässiga storverk. Därmed inte sagt att Anderson skriver dåligt, för det gör han inte, men det finns små brister här och där, som dock inte stör värst utan bara finns där. Dessutom är dessa inte framträdande i alla noveller, utan endast i ett fåtal, och därmed är det inte en illa skriven novellsamling vi har att göra med.

Nej, Andersons styrka ligger kanske inte i hans språkbruk, utan snarare i hans fantasi och i de berättelser han får fram. Det är ofta väldigt intressanta idéer och jag kände flera gånger att jag ville få mer av novellen och att det säkert skulle kunna funkat i romanform. Vi får möta allt från mer klassiska monster så som vampyrer och varulvar, till "28 days later"-liknande zombiefigurer och människor som njuter av att jaga andra människor, vilket tydligt bevisar att Anderson knappast har dåligt med idéer, snarare tvärtom.

Som med alla novellsamlingar så har jag även här ett par favoriter som jag särskilt vill lyfta fram. Allra mest gillade jag den undergångstonade och nedstämda "Frostblommor", som med sin skildring av en värld precis på väg att dö blir en vacker liten historia om att till slut, när allt hopp verkligen är ute, släppa allt. En annan som verkligen fastnade hos mig var "Miau", där en man upptäcker att döden inte alltid är det definitiva slutet för kärleken.

I Andersons efterord, som finns till samtliga noveller, kan man läsa att flera av berättelserna bär spår av personliga upplevelser och erfarenheter, vilket inte förvånar mig värst mycket, då flera av dom har någon slags känsla av "äkthet". Och efterord, förresten, är något som verkligen bör berömmas och uppmuntras, då jag ofta tycker att dessa är nästan lika intressanta som novellerna.

Det var, sammanfattningsvis, med en slags fortsatt känsla av hopp för den svenska genrelitteraturen som jag slutligen stängde igen "Bögskräck". Anderson, som tidigare sysslat med både film och musik, visar att han är en skräckförfattare att räkna med och någon som verkligen bör ges uppmärksamhet, åtminstone av alla som gillar skräcklitteratur. Jag ser med spänning fram mot vad författaren Fred Anderson kommer att göra framöver och kommer med ännu större entusiasm ta mig an det han skriver i fortsättningen.

(tack till recensions-exet, som kom från Oddbooks Förlag)