Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 1)

Jag minns när jag var 12 år och först började köpa film. Då var det VHS som gällde, och jag köpte väl i princip bara skräckfilm då. Det hela blev mer spännande av att min far inte tillät mig se sån film, men för mamma var det bara att köra på, vilket resulterade i att jag både förvarade och tittade på alla dom här filmerna hos mamma. Så, jag antar att jag delvis har min kära mor att tacka för mitt skräckfilmsintresse som än till denna dag fortsätter växa. En mindre positiv aspekt av det hela var väl att jag då bodde hos min mor endast varannan helg, vilket alltså innebar relativt lite skräckfilmstittande. Nåja, nog om det.

En av de första beställningar jag gjorde (från ginza, kan tilläggas. På den tiden hade dom ett rätt brett sortiment med allehanda obskyra skräcktitlar som kittlade mitt pubertala sinne.) var Night of the Living Dead och Day of the Dead. Om jag minns rätt så gjorde jag först beställningen, åkte sedan på semester någonstans, och kom sedan tillbaka, där det låg ett stort, brunt paket och väntade på mig. Det tog inte lång tid för mig att slita upp kartongen som skyddade mina nya små skatter. Självklart var det hur coolt som helst att plocka upp filmerna och låta mina ivriga ögon granska fodralen in i minsta detalj, och att läsa baksidestexterna om och om igen, trots att jag redan visste mycket väl vad som stod där.


Tyvärr minns jag inte hur lång tid det tog innan jag faktiskt såg filmerna, men jag skulle inte gissa på att det var allt för länge. Minns jag rätt så betades Night... av först, och jag måste erkänna att jag faktiskt inte gillade den värst mycket då. Till mitt försvar var jag 12 år gammal, och svartvit film utan en massa blodspillan (som man såklart hoppades på!) var väl kanske inte vad man ville ha direkt. Självklart har jag omvärderat min åsikt idag, och det är en helt fenomenal film som förtjänar all beröm den får.

Omslaget till Day of the Dead på VHS. Utgivet av "Rysarklubben". Underbart namn. Lika underbart är även att man snott omslaget från "City of the Living Dead".

Day... togs väl antagligen några dagar senare. Minns jag rätt såg jag den ungefär i samma veva som jag skulle börja åttonde klass, i slutet på sommarlovet där. Tillsammans med ett par vänner bevittnade jag de hungriga odöda, som denna gång var i en betydligt större mängd, göra allt från att flå en människa levande till att bokstavligen talat dra isär en man i två delar. Ni kan väl bara gissa vad min 12-åriga hjärna tänkte när dessa scener utspelade sig framför mina ögon? Jag minns att någon av mina vänner blev mer eller mindre illa berörd av våldsscenerna, och det kanske inte är så konstigt egentligen, med tanke på vilken ålder vi befann oss i. Jag gillade det dock, och imponeras än idag över hur fantastiska Tom Savini's makeup-effekter är, och jag är fortfarande stormförtjust i den väldigt mörka och gravallvarliga stämning som råder genom filmen.


De läsare som har någon insikt i Romero's zombietrilogi tänker säkert "men Dawn... då?". Ja, den kom senare för min del. Även den inköptes på VHS, men med tanke på vad den filmen har kommit att betyda för mig så kommer den behandlas i ett inte allt för avlägset framtida inlägg, då jag kommer att bjuda på ännu en kärleksförklaring här i min blogg.