tisdag, november 23, 2010

Fred Anderson - Bögskräck

Svensk skräcklitteratur har tveklöst fått sig ett uppsving på senare år, främst i och med John Ajvide Lindqvists (välförtjänta) framgångar, men även författare som Andreas Roman, CJ Håkansson och Anders Fager har fått böcker i skräckgenren utgivna. Vilket så klart är positivt, men man vill ju ändå ha mer. Därför var det med stor entusiasm jag tog emot bokdebutanten Fred Andersons novellsamling "Bögskräck", utgivna på hans egna nystartade förlag Oddbooks, som jag tidigare tipsat om här på bloggen.

Anderson har givit sin novellsamling en typ av röd tråd i och med att alla huvudkaraktärer (och även flera andra) är homosexuella. Jag kan inte minnas värst många, om ens någon (?) skräckberättelse där homosexuella fått agera viktig karaktär. Egentligen upplever jag inte att detta har någon värst stor påverkan på hur berättelserna är, men visst är det en intressant idé Anderson lägger fram.

Något som ofta sker när jag ska läsa något jag verkligen vill ska vara bra, är att jag blir orolig för att det inte kommer att vara bra, vilket i ärlighetens namn även skedde i detta fall, enbart grundan på min önskan om att få läsa lite bra svensk skräcklitteratur. Men, upptäckte jag tämligen snabbt under läsningens gång, denna rädsla var helt onödig, helt enkelt därför att Andersons noveller är genomgående bra.

Den största svagheten ligger väl i berättarspråket, men å andra sidan så finns det romaner av giganter som Stephen King och Dean Koontz som heller inte är några stilmässiga storverk. Därmed inte sagt att Anderson skriver dåligt, för det gör han inte, men det finns små brister här och där, som dock inte stör värst utan bara finns där. Dessutom är dessa inte framträdande i alla noveller, utan endast i ett fåtal, och därmed är det inte en illa skriven novellsamling vi har att göra med.

Nej, Andersons styrka ligger kanske inte i hans språkbruk, utan snarare i hans fantasi och i de berättelser han får fram. Det är ofta väldigt intressanta idéer och jag kände flera gånger att jag ville få mer av novellen och att det säkert skulle kunna funkat i romanform. Vi får möta allt från mer klassiska monster så som vampyrer och varulvar, till "28 days later"-liknande zombiefigurer och människor som njuter av att jaga andra människor, vilket tydligt bevisar att Anderson knappast har dåligt med idéer, snarare tvärtom.

Som med alla novellsamlingar så har jag även här ett par favoriter som jag särskilt vill lyfta fram. Allra mest gillade jag den undergångstonade och nedstämda "Frostblommor", som med sin skildring av en värld precis på väg att dö blir en vacker liten historia om att till slut, när allt hopp verkligen är ute, släppa allt. En annan som verkligen fastnade hos mig var "Miau", där en man upptäcker att döden inte alltid är det definitiva slutet för kärleken.

I Andersons efterord, som finns till samtliga noveller, kan man läsa att flera av berättelserna bär spår av personliga upplevelser och erfarenheter, vilket inte förvånar mig värst mycket, då flera av dom har någon slags känsla av "äkthet". Och efterord, förresten, är något som verkligen bör berömmas och uppmuntras, då jag ofta tycker att dessa är nästan lika intressanta som novellerna.

Det var, sammanfattningsvis, med en slags fortsatt känsla av hopp för den svenska genrelitteraturen som jag slutligen stängde igen "Bögskräck". Anderson, som tidigare sysslat med både film och musik, visar att han är en skräckförfattare att räkna med och någon som verkligen bör ges uppmärksamhet, åtminstone av alla som gillar skräcklitteratur. Jag ser med spänning fram mot vad författaren Fred Anderson kommer att göra framöver och kommer med ännu större entusiasm ta mig an det han skriver i fortsättningen.

(tack till recensions-exet, som kom från Oddbooks Förlag)

1 kommentar:

  1. Kan bara instämma i din recencion av "Bögskräck". Wendy.

    SvaraRadera