The Burning - En kärleksförklaring

Jag minns inte exakt när det var jag först hörde talas om The Burning, men jag minns hur. Min far och en vän till honom satt och pratade gamla filmminnen, vilket tyvärr inte hände så ofta, och då nämnde hans vän något i stil med:

- "Åh, minns du The Burning? När han klipper fingrarna av snubben med en häcksax?"

Jag gissar på att jag kanske var runt 12-13 år när jag först hörde det här, och det var i den åldern som mitt skräckintresse verkligen började ta fart. Jag hade ögnat igenom VHS-omslagen till samtliga skräckisar den lokala videobutiken hade, men just The Burning hade jag aldrig tidigare råkat på.

Självklart satte sig namnet på huvudet, det lät ju som att det var en hur bra film som helst! Ändå skulle det dröja några år innan jag faktiskt såg filmen. Jag minns att jag stötte på filmen, eller snarare bilder från och omdömen om den, några gånger under följande år. Det var dock först i och med att pappa skaffade 0,5-mbit ADSL, dåtidens monsterinternet, innan jag såg den. Och ja, det var en nedladdad kopia.

Ha i åtanke att det här var innan jag upptäckte den enorma DVD-marknad som finns för skräckälskare, och dessutom många år innan filmen faktiskt fick ett schysst DVD-släpp via MGM. Hursomhelst, jag satt i den halvt okomfortabla stolen som fick agera "datastol" och slog på The Burning. En och en halv timme senare hade jag för första gången bevittnat vad som skulle komma att bli en blivande kärlek för mig. Jag hade för första gången sett "pranket" mot Cropsy gå ofantligt fel, jag hade för första gången sett ett gäng ungdomar få smaka på häcksaxen, och kanske främst, jag hade för första gången sett den ökända "flottscenen", som knappast är något som undflyr ens minne i första taget.

Jag föll inte pladask för filmen direkt, det måste erkännas, men jag minns att jag gillade den skarpt. Det skulle dröja ett par år igen innan jag, återigen via nedladdning (fortfarande innan det legitima DVD-släppet) såg den igen, och den här gången var den ännu bättre. Ni kan kanske föreställa mig den otroliga glädje som slog mig när jag fick reda på att filmen äntligen skulle släppas på en ordentlig DVD. Självklart förbokade jag den så fort jag bara kunde, och det var med en euforisk känsla i hela kroppen som jag slet upp kartongen som höll mitt dvd-exemplar av The Burning.

Den här gången tog den inte flera år, eller ens flera dagar, innan jag såg filmen igen. Samma kväll som jag fått hem dvd:n såg jag och en kompis den i min etta till studentlägenhet, sisådär runt midnatt. Nu är ju filmen kanske inte det läskigaste som gjorts, men det var ändå här som min kärlek till filmen blommade ut fullt, och sen dess har det bara fortsatt i den riktningen. Om jag inte minns fel så har jag sett filmen 2 eller 3 gånger sedan jag fick den på DVD, och den tappar aldrig ens det minsta, utan det blir snarare bara bättre och bättre.

För att komma in på ett snabbt sidospår som dock har med filmen att göra; jag avgudar Rick Wakemans soundtrack till den här filmen. Utan att överdriva kan det vara det bästa soundtracket en slasherfilm någonsin blivit välsignat med. Tyvärr lyckades jag aldrig hitta den till något vettigt pris, vare sig på cd eller vinyl, i alla fall inte på en gång. I september 2010 åkte jag och min flickvän på en skivmässa utanför Stockholm, där jag i ett par timmar mest strosade runt utan att hitta något märkvärdigt. När vi sedan skulle gå ut därifrån hamnade vi hos en skivförsäljare som körde halva priset på i princip alla vinyler. Efter att ha plockat kanske fyra skivor, hamnade jag på bokstaven R. Vilket namn dyker då inte upp, om Rick Wakeman! Jag skulle precis skämtsamt säga till min flickvän, Tänk om dom hade soundtracket till The Burning här, när skivan i all dess prakt dyker upp framför mina ögon. För 30 kr. Jag blev nästan förstummad, och det behövs väl knappast sägas att jag åkte därifrån, nöjd som aldrig förr, med skivan i min ägo?

Igår var det dags för min flickvän att se filmen för första gången. Hon har hört mig prata om den flera gånger, hon har hört mig spela soundtracket flera gånger, men själva filmen hade vi faktiskt aldrig sett. För mig är det aldrig ett problem att återvända till och se om en film jag håller så högt som The Burning. Föga förvånande var den lika bra, om inte bättre, denna gång jag såg den. Och för att göra saken ännu bättre, så gillade min flickvän också filmen.

Vad är det då jag älskar så mycket med den här filmen? Vissa kanske ser den som en typisk Friday the 13th-ripoff som kom i den ström av slasherfilmer 80-talet erbjöd. Och visst, dessa filmer delar väldigt mycket när det kommer till hur dom är uppbyggda och vad dom handlar om. Men, The Burning drar ändå det vassaste stråt. Det som filmen gör för mig, som ingen annan film riktigt lyckas med, är att få mig att önska av hela mitt hjärta att jag fick vara ungdom i USA under tidigt 80-tal, att få åka på skogsbelägna ungdomsläger och att få se ungdomar bli mördade på löpande band på bioduken. Nu vet jag ju att detta aldrig kommer vara möjligt, men The Burning tar mig närmre detta än vad något annat gör. Sen får man såklart inte glömma den obeskrivbara stämningen och de av Tom Savini fantastiskt designade mordsekvenserna.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna beskriva bättre än ovan vad den här filmen betyder för mig, och hur otroligt mycket jag älskar den. Jag vet att jag kommer se om den ett oräkneligt antal gånger. Jag vet att jag kommer låta Rick Wakemans soundtrack spinna många varv i vinylspelaren, och jag vet att jag alltid kommer att älska att återvända till dom där ungdomarna i skogen, som blir jagade av en gammal caretaker, besatt av hämndtankar och beväpnad med en häcksax.