Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 3)

Efter att i några år läst lättviktare inom skräckfiktionen och stått och hungrat efter de många lockande VHS-filmerna i den lokala videobutiken var det vid 10 års ålder dags för mig att se min första skräckfilm. Jag minns kvällen rätt bra, trots att det var runt 12 år sen (tiden går för fort!). Hängde på den tiden mycket hos en snubbe som bodde bara ett stenkast från min mor, och en helg bestämde vi oss för att se filmen som en klasskamrat pratat så mycket om: Scream. Om ni hade hört vilka utsagor nämnda klasskamrat gjort om den här rullen hade ni kanske kunnat förstå vilka ofantliga förväntningar som låg och pyrde inom mig och min dittills oförstörda själ. Berättelser om riktigt blodiga mord i mängder gjorde en ju knappast mindre sugen på att se filmen, och när filmen väl åkte in i VHS-spelaren, och man såg killen som spelar pojkvän till Drew Barrymores karaktär sitta fastbunden i en stol, med blod rinnandes nerför pannan, blev reaktionen inte som jag väntat mig.

Filmen som skrämde vettet ur mig som 10-åring

Jag blev livrädd. Det här hade jag aldrig kunnat erkänna på den tiden, men vad gör man inte för att de få arma typer som snubblar in på den här bloggen ska få ta del av lite uppväxtskuriosa? Jag minns att jag bad killen jag såg filmen med stänga av, och det är mycket möjligt att det fanns en hint av gråt i min röst. Han var väl tuffare än mig, för stängde av gjorde han inte. Nu minns jag inte om vi lät hela filmen gå, eller om vi ändå stängde av efter ett tag, men mitt första möte med skräckfilm var ett faktum. Och jag hade inte pallat trycket. Detta var ju såklart ett stort nederlag för mig, som såg mig själv som nån som kunde klara vilken film som helst, men så var då icke fallet. Jag var besegrad, och detta spred sig såklart som en löpeld i klassen, vilket bidrog till att jag fick utstå en del gliringar om mitt nederlag.

Om jag inte minns helt galet så var det senare samma år, under sommarlovet mellan femman och sexan, som jag återbekantade mig med skräckfilm. Den här gången skedde det tillsammans med två barndomsvänner och fadern till en av dom, vilket jag såhär i efterhand kanske kan se som någon slags trygghet i allt det otäcka. Denna gång var det dags för en riktig klassiker att få utspela sig framför mina ögon, A Nightmare on Elm Street. Lustigt egentligen att Wes Craven är mannen som bjöd mig på mina två första skräckfilmsupplevelser. Hursomhelst, denna gång gick det bättre, även om jag blundade i någon scen, efter uppmaning från den vuxne i sällskapet som varnat för otäcka scener. Denna gång föll jag dock pladask för filmen, och den var min favoritfilm i några år efter att jag sett den första gången, vilket väl talar tydligt för vilken stor inverkan den faktiskt hade på mig. Tilläggas bör att den fungerade perfekt som en introduktion till skräckfilmen, då första filmen i Nightmare...-serien faktiskt är otäck och man slipper den fåniga humor som förpestade många av uppföljarna.

Min första riktiga filmförälskelse

Efter att jag på riktigt blivit infrälst i skräckfilmens underbara värld tog mitt intresse en skarp vändning uppåt, och jag slutade med att enbart titta på omslagen till alla de filmer som fanns i videobutiken, nu började jag även hyra dom, vilket jag kommer behandla i nästa avsnitt av min "biografi", så håll till godo!