Zombie (1979)

Dagens zombiefilm är, oavsett vad någon säger, omedvetet eller medvetet inspirerade av det George A. Romero en gång drog igång i slutet av 1960-talets Philadelphia. Hans bidrag till genren är odiskutabla milstolpar och den som säger något annat har helt enkelt fel. Men, som alla vet, så var det ju inte bara Romero som kunde göra bra zombiefilm, även om han var först. Italienarna var såklart inte sena med att hoppa på zombietåget, och i mina ögon, och troligen de flesta andras, så är det mästaren Lucio Fulci som lyckats bäst. För er som än inte haft nöjet att se filmen jag här ska recensera, så kan jag passa på att varna för spoilers.

Lucio Fulci's Zombie, eller Zombi 2 och Zombie Flesh-Eaters som den också fått heta, börjar med att en båt seglar in i New Yorks hamn, till synes övergiven. När två kustvaktspoliser går ombord, stöter de på en zombie som lyckas bita den ena av poliserna, innan han blir skjuten och hamnar i vattnet. Vi får sedan följa dottern till båtens ägare och en journalist, i deras resa mot Haiti för att ta reda på vad som faktiskt hänt.

Den här filmen särskiljer sig starkt från Romeros zombierullar, och alla som påstår att denna skulle vara någon slags kopia kan gå och gömma sig. Här finns inte humorn som hos Romero, utan Fulci låter istället hopplösheten råda. Från att båten seglar in i New Yorks hamn i början, till det undergångsartade slutet, går allt mer och mer fel. Detta förstärks av de ödsliga miljöerna; från den övergivna båten till den i princip folktomma haitiska ön Matool; det råder en brist på människor, och de levande befinner sig redan från början i underläge gentemot de döda, bara att det blir mer uppenbart ju längre filmen går.

Man kan redan på båtturen till Matool se tecken på vad som komma skall; båten som skadas, ön som inte finns utsatt på kartan osv. När helvetet väl börjar braka loss skonas inget och ingen. Zombierna ser ofta ut som vålnader, det är ett väldigt blekt smink och många saknar några tydliga ansiktsdrag, vilket framställer dom som ännu mer hotfulla och odefinierbara. Fulci väljer dessutom att aldrig låta tittaren helt få veta varför de döda börjar resa sig, även om det hintas om att det är voodoo bakom så får vi aldrig veta vem eller vilka som är ansvariga bakom detta. Detta faller helt i linje med den ovisshet som hela tiden präglar filmens stämning och lämnar ett stort antal frågor olösta, vilket absolut inte ska ses som något negativt, utan snarare något som gör att filmen bara får en ännu starkare känsla av hopplöshet. Detta är något man kan återfinna i Fulcis andra filmer som kom kring denna period; han lämnar tittaren oviss genom att medvetet inte fylla i alla luckor som uppstår i intrigen, och genom att inte låta tittaren vara helt säker på vad som händer, ökar han bara känslan av terror, skräck och undergång.

Även om många säkert minns filmen för dess spektakulära våldsscener, som är mycket skickligt genomförda, är den här filmen så mycket mer. I kontrast till Romeros filmer så är den elakare och mer cynisk, vilket ju ofta är fallet i Fulcis filmer, där det goda inte alltid nödvändigtvis måste vinna. Detta vinner filmen stort på, och det är delvis det som gör den så unik som den ändå är. Att Fabio Frizzis soundtrack och Gianetto de Rossis specialeffekter är oförglömliga gör såklart inte saken sämre, men det är först och främst Fulci som ska ha cred för den här filmen. En på många sätt dystopisk film, där de döda långsamt hasar sig fram för att sluka de levande, och man kan inte annat än häpnas medan man ser det hända. Det kanske inte är lika kompetent utfört som hos Romero, men Fulcis zombiefilm står på sina egna ben och står stadigt som en milstolpe inom zombiegenren, överträffad av ytterst få filmer.