Besökarna (1988)

Vissa filmer tjänar mest på att få vara ett nostalgiskt minne, något man ser tillbaka på som något bra. Ett typexempel på en sådan film är den svenska skräckisen Besökarna som jag senast såg för sisådär 8-9 år sedan; när jag var bra mycket yngre, med andra ord. Då tyckte jag att det var bland det läskigaste jag sett, och det var väl till stor del därför som jag valde att se om filmen.

När jag ser den nu, med både äldre och mer kritiska ögon, är det inte alls någon läskig film. Inte alls, faktiskt. Det hela är istället en tafflig produktion som känns som något som ett gäng polare slängt ihop och på något vänster lyckats få finansiering till. Storyn är både tam och väldigt icke-originell; den lånar friskt från andra (och bra) filmer som t.ex. The Changeling och Poltergeist. Den tillför ingenting alls och har heller inget egentligt värde, förutom att det väl på ett sätt är "kul" att se en svensk skräckis, det finns ju trots allt inte så många i genren, och särskilt inte många som är minnesvärda.
Även om filmen är en medioker skapelse är den inte helt usel, fast de delar som väl är icke-usla är det av fel anledningar. Filmen har scener som är så dåliga och/eller pajiga att de blir underhållande att se. Kjell Bergqvists skådespel är ett typexempel på detta, då karln konstant spelar över och man undrar vissa stunder vad i hela friden människan håller på med och förundras över vilken total brist av (bra) regi han fått. Lena Endre och Johannes Brost är knappast bra dom heller, men ges inte lika mycket screentime som Bergqvist och slipper därmed framstå som lika löjliga.

Minnet svek mig, med andra ord. Det här är varken bra eller det minsta otäckt. Den är i ett fåtal stunder underhållande i all sin tafflighet, men absolut inget jag kommer se om, särskilt nu med facit i hand. Det värde den i slutändan har är väl just att det är en svensk skräckfilm; fast å andra sidan hjälper den knappast till att ge genren någon cred alls. Summerat; Besökarna är inget man egentligen behöver se, om inte annat för att ytterligare förankra tanken om att svensk skräckfilm oftast inte är något att hänga i granen.