Jag har (tillsammans med två vänner, bör tilläggas) sett på tre av Bruno Matteis produktioner som han regisserade under 2000-talet. Det som dessa tre har gemensamt är att det är dv-filmat, vilket medför en sunkig atmosfär, samt en ofta hysteriskt dålig dubbning. Man kan då fråga sig, varför tittar man på sån här film? Jo, för att jag älskar Matteis filmer. Nu hade jag inte sett någon av hans nyare filmer innan dessa tre, men var ändå sugen på att se vad Mattei lyckats få ihop under modernare tid.
Först ut av dessa tre var hans kannibalrulle Land of Death, som dessutom var en rip-off på den klassiska Cannibal Holocaust. Den här filmen handlar om ett gäng soldater som ger sig ut i djungeln på jakt efter någons dotter (oklart vems) samt för att ta reda på vad som hände det förra gänget militärer. De märker snart att djungelns befolkning inte är några man bara bråkar med, vilket de bittert ska få erfara...Det här, kan jag direkt konstatera, är det jag sett av Mattei hittills. Det är många scener som är snodda rakt av från tidigare nämnda kannibalmästerverk och det är taffligt gjort, vilket man i och för sig kunde vänta sig. Tempot är tämligen segt och filmen är aldrig riktigt underhållande förutom i vissa, kortare stunder. Musiken låter som tagen från någon usel låtsasfilm gjord av gymnasieelever, ungefär. Dessutom smygs det in lite rip-offande på den klassiska Predator, där det här istället är någon slags superkannibal (???) som får vara den hotande faran.
Det största felet med den här filmen är inte dess tafflighet, utan att det känns som att den saknar hjärta, något som Matteis filmer tvärtom brukar ha. Det finns ingen riktig ambition bakom den här filmen utan känns mer som en trött kopia på en film som redan gjorts oförbätterlig. Helt värdelöst är det dock inte, men det bör endast ses av Mattei-komplettister/fans.
Andra filmen vi såg var hans mumie/zombie-skräckis The Tomb. Här kretsar handlingen kring en professor i arkeologi och ett gäng av hans studenter som är i Mexico för att utforska. I staden de bor i träffar de på en mystisk kvinna som påstår sig veta var ett uråldrig tempel finns som ingen har besökt på 2000 år, vilket såklart lockar arkeologerna. Det visar sig att kvinna har en lömsk plan i baktanke och arkeologerna får bittert erfara den ondska som väntar dom i templet...Det här var bättre, mycket bättre! Även här har vi en rip-off, på Mumien (!) faktiskt, fast detta är en mindre familjevänlig version (och bättre, såklart!). Här är det betydligt mer fart och fläkt när vi bjuds på ännu ett djungeläventyr signerat Mattei. Det är återigen väldigt taffligt, men har å andra sidan ett stort underhållningsvärde och bjuder knappt på en död stund. Saker händer utan att man begriper vad, med flummiga drömscener som är minst sagt extremt märkliga. Någon röd tråd finns det inte direkt...men det kvittar egentligen när det är såpass kul som det är!
Här känns det också att mer hjärta och omtanke ligger bakom, att det fanns någon ambition med denna. "Skådisarna" spelar så extremt kasst att nästan varenda replik från somliga av dom blir ren och skär humor. Zombie-makeupen är dock ganska snygg, tro det eller ej, men resten av effekterna är inte direkt av toppklass. Karaktärerna beter sig så korkat att det vore omöjligt i det verkliga livet och man som tittare bara njuter av hur otroligt dumt allt är. Visst, det är ingen bra film i ordets rätta bemärkelse, men det behöver det inte alltid vara.
Matteis svansång är en film gjord med väldigt mycket hjärta och man ser tydligt här hur mycket han måste ha älskat att göra sån här dum tokunderhållning för den lilla skara människor som uppskattar det. För underhållning är just vad det här är, i dess renaste form nästan. Kvalitén på den här är högre än de två tidigare nämnda och filmen känns i det stora hela som ett proffsigare utfört jobb. Zombiesminket är rätt läckert emellanåt och det bjuds på en hel del slafs, en del bra och en del lite mindre bra, men det har man överseende med.
Det är ett riktigt bra tempo och (om man nu kan säga det?) en mer intressant story i denna än de två tidigare och den är en större njutning att se på. Stundtals kan jag tycka mig ana att Mattei lånar från sin tidigare Aliens/Terminator rip-off från 80-talet, Shocking Dark, med scener som påminner om varandra, vilket är väldigt kul. Mot slutet tar Mattei i från botten av hela sin filmskaparsjäl och bjuder på zombieslakt i massor samt en sjujäkla massa explosioner och en intrigvändning som heter duga. Det är total galenskap i dess bästa form och blir kanske inte den bästa avslutningen Matteis karriär kunde fått, men troligen den bästa med tanke på omständigheterna och dagens filmklimat.
2000-talets Mattei är alltså taffligt, men ofta underhållande. Det finns fortfarande (oftast) en vilja att göra underhållning bakom och det lyser tydligt igenom när det är så. Bruno finns inte längre hos oss, men hans filmer lever kvar och har satt ett speciellt spår i mitt filmhjärta. Det finns inte, fanns inte och kommer inte finnas någon som honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar