
Superstition handlar om en familj som flyttar in i ett gammalt hus som ägs av kyrkan. Huset har en mörk historia med många brutala dödsfall. Den gamla grannfrun talar om mystiska saker och den lokala prästen bestämmer sig för att ta reda på mer om det gamla huset. Det visar sig att huset vart hemvist för ren ondska ända sedan en häxa blev avrättad i dammen bredvid för nästan 300 år sedan. Men vissa saker dör inte i första taget...
Det här är verkligen en speciell film, på flera sätt, och det menar jag bara i positiva ordalag. Det som främst fångar mig med den här filmen är dess nästan egendomliga atmosfär. Ofta finner man någon sorts hopp eller lättsamhet i skräckfilm, men här har man valt att istället kasta in tittaren i en obarmhärtig och mörk atmosfär där ingen visas nåd överhuvudtaget. Det är en väldigt elak stämning och filmen vågar verkligen gå sin egen väg genom att bryta flera av de klassiska mönster som man är van att se när det kommer till den här typen av övernaturlig skräck. Folk dör som flugor, och inte bara det, de dör på väldigt brutala och snyggt iscensatta sätt också, vi får bland annat se en mikrovågsugn göra allvarlig skada på ett huvud(!).
Det är andra gången jag ser Superstition och jag måste säga att den är bättre än jag minns den, och då hade jag ändå väldigt goda minnen av den. Den vågar göra något eget och anpassar sig inte efter hur en skräckfilms händelseförlopp brukar se ut; dessutom gör den det väldigt bra! Dessutom är soundtracket väldigt stämningsfullt och passar filmens atmosfär utmärkt. En film jag kommer se om många gånger. En sann pärla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar