
Uppföljaren tar vid direkt där ettan slutade (ni som inte sett ettan bör alltså se upp för spoilers!). Jannicke, den enda överlevande från massakern på skidhotellet hittas av en förbipasserande och hamnar på sjukhus där hon berättar sin historia. Polisen för hennes vänners lik, samt mördarens till samma sjukhus. Dock visar det sig att mördaren inte var död, som det först verkat, och det hela urartar i ännu en mardröm...
Det svåra med att göra en bra uppföljare på en bra förstafilm är att lyckas återskapa det som var bra med den första filmen, och det görs här! Det är återigen ett snyggt foto med en kylig ton som passar de snöiga miljöerna/sjukhusmiljöerna utmärkt och bidrar till att öka filmens otäcka stämning ytterligare. Filmen följer slashergenrens formula väl och vet hur de ska användas för att göra en bra film. I den här filmen får vi veta lite mer om mördarens ursprung, men inte nog mycket för att helt avmystifiera honom och hans motiv.
Skådespeleriet är liksom i den första filmen bra och särskilt huvudpersonen Janicke som verkligen framstår som rädd. Det är en lite högre bodycount i denna film och morden är lite mer grafiska, vilket ju alltid är trevligt om man som jag tycker om sina slasherfilmer blodiga, men det blir aldrig överdrivet utan hålls ner på en mer realistisk nivå. Jag gillar att mördaren med sin hacka påminner lite om mördaren från den utmärkta 80-talsslashern My Bloody Valentine, som är en av mina favoriter inom genren.
Återigen har man alltså beskådat en välgjord, otäck och bra nordisk skräckfilm, som denna gång är regisserad av en svensk, vilket såklart gör det hela lite extra roligt! Filmen bjuder inte på något nyskapande eller revolutionerande, men den är självmedveten och använder slashergenrens regler på ett bra sätt och håller ett högt tempo rakt igenom. Hoppas på fler filmer i denna serie!
Kul att du gillade den!
SvaraRaderaMats Stenberg