Born to Fight (1989)

Bruno Mattei är en sån där regissör som oftast levererar det man förväntar sig av honom. Något gemensamt för hans filmer är att det finns en vilja att göra något, men med begränsade resurser. Detta hindrar dock inte hans filmer från att fylla sin funktion som väldigt god underhållning. Det var därför jag tog mig en av hans krigsfilmer, denna gång Born to Fight, med gott humör och med förväntningar på ännu en trashfilmspärla, särskilt med filmen Strike Commando, som jag tidigare sett och uppskattat stort.

Den här filmen handlar om den avdankade soldaten Sam Wood som blir kontaktad av ett TV-team och blir erbjuden massa pengar för att göra ett besök på det fångläger han en gång rymde ifrån. När de väl kommer dit blir saker inte alls som de tänkt sig och kvinnan som kontaktat Sam visar sig ha andra planer än bara ett besök. Sam Wood tvingas återigen ta sig an rollen som krigshjälte och visa dom onda kommunisterna hur saker och ting går till!

Återigen gör Mattei det som gör att han har en så stor plats i mitt hjärta: skapar god och rejäl underhållning. Dom döda stunderna i den här filmen är så få att dom går att räkna på en hand. Mattei vet mycket väl vad han gör, det är fullt ös och en sjujäkla massa action. Även om filmen börjar mer dialogbetonat är det underhållande, då den stenhårde Sam Wood är filmens stora behållning, spelad av Brent Huff, som gör en knallhård tolkning av den ärrade Vietnam-veteranen. Det bästa med karaktären är hans återkommande replik "It can be done!" som han säger i tid och otid. Bland annat efter att ha sprängt en bunt vietnameser och fått frågan "How did you do it?".

Så ja, visst är det dumunderhållning det rör sig om, men å andra sidan behövs inte mer. Mattei samarbetar återigen med sin trogne vapendragare Claudio Fragasso som både har skrivit manuset och spelar en av fångarna i filmen. Handlingen bjuder på en del plotvändningar av makalösa slag och man sitter konstant med ett stort flin på läpparna. Jag kom på mig själv att ofta undra om alla de små utrop som Brent Huff gör under sitt enmanskrig är skrivna i manus eller om det är improvisation? Hur som helst är det strålande!

Mattei bevisar återigen alltså vilken mästare han var på den här typen av film. Det är sådana här filmer som får mig att med glädje ständigt återvända till hans väldigt korkade, men väldigt underhållande filmvärld där allt man behöver göra är att njuta av filmen. Oavsett det faktum att Mattei aldrig kommer att anses vara en "bra" regissör kommer han i mina ögon alltid att vara en strålande regissör. För det var han.