further than fear

Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 3)

2011-03-25T07:17:00.000-07:00

Efter att i några år läst lättviktare inom skräckfiktionen och stått och hungrat efter de många lockande VHS-filmerna i den lokala videobutiken var det vid 10 års ålder dags för mig att se min första skräckfilm. Jag minns kvällen rätt bra, trots att det var runt 12 år sen (tiden går för fort!). Hängde på den tiden mycket hos en snubbe som bodde bara ett stenkast från min mor, och en helg bestämde vi oss för att se filmen som en klasskamrat pratat så mycket om: Scream. Om ni hade hört vilka utsagor nämnda klasskamrat gjort om den här rullen hade ni kanske kunnat förstå vilka ofantliga förväntningar som låg och pyrde inom mig och min dittills oförstörda själ. Berättelser om riktigt blodiga mord i mängder gjorde en ju knappast mindre sugen på att se filmen, och när filmen väl åkte in i VHS-spelaren, och man såg killen som spelar pojkvän till Drew Barrymores karaktär sitta fastbunden i en stol, med blod rinnandes nerför pannan, blev reaktionen inte som jag väntat mig.

Filmen som skrämde vettet ur mig som 10-åring

Jag blev livrädd. Det här hade jag aldrig kunnat erkänna på den tiden, men vad gör man inte för att de få arma typer som snubblar in på den här bloggen ska få ta del av lite uppväxtskuriosa? Jag minns att jag bad killen jag såg filmen med stänga av, och det är mycket möjligt att det fanns en hint av gråt i min röst. Han var väl tuffare än mig, för stängde av gjorde han inte. Nu minns jag inte om vi lät hela filmen gå, eller om vi ändå stängde av efter ett tag, men mitt första möte med skräckfilm var ett faktum. Och jag hade inte pallat trycket. Detta var ju såklart ett stort nederlag för mig, som såg mig själv som nån som kunde klara vilken film som helst, men så var då icke fallet. Jag var besegrad, och detta spred sig såklart som en löpeld i klassen, vilket bidrog till att jag fick utstå en del gliringar om mitt nederlag.

Om jag inte minns helt galet så var det senare samma år, under sommarlovet mellan femman och sexan, som jag återbekantade mig med skräckfilm. Den här gången skedde det tillsammans med två barndomsvänner och fadern till en av dom, vilket jag såhär i efterhand kanske kan se som någon slags trygghet i allt det otäcka. Denna gång var det dags för en riktig klassiker att få utspela sig framför mina ögon, A Nightmare on Elm Street. Lustigt egentligen att Wes Craven är mannen som bjöd mig på mina två första skräckfilmsupplevelser. Hursomhelst, denna gång gick det bättre, även om jag blundade i någon scen, efter uppmaning från den vuxne i sällskapet som varnat för otäcka scener. Denna gång föll jag dock pladask för filmen, och den var min favoritfilm i några år efter att jag sett den första gången, vilket väl talar tydligt för vilken stor inverkan den faktiskt hade på mig. Tilläggas bör att den fungerade perfekt som en introduktion till skräckfilmen, då första filmen i Nightmare...-serien faktiskt är otäck och man slipper den fåniga humor som förpestade många av uppföljarna.

Min första riktiga filmförälskelse

Efter att jag på riktigt blivit infrälst i skräckfilmens underbara värld tog mitt intresse en skarp vändning uppåt, och jag slutade med att enbart titta på omslagen till alla de filmer som fanns i videobutiken, nu började jag även hyra dom, vilket jag kommer behandla i nästa avsnitt av min "biografi", så håll till godo!

Zombie (1979)

2011-03-22T02:23:00.000-07:00

Dagens zombiefilm är, oavsett vad någon säger, omedvetet eller medvetet inspirerade av det George A. Romero en gång drog igång i slutet av 1960-talets Philadelphia. Hans bidrag till genren är odiskutabla milstolpar och den som säger något annat har helt enkelt fel. Men, som alla vet, så var det ju inte bara Romero som kunde göra bra zombiefilm, även om han var först. Italienarna var såklart inte sena med att hoppa på zombietåget, och i mina ögon, och troligen de flesta andras, så är det mästaren Lucio Fulci som lyckats bäst. För er som än inte haft nöjet att se filmen jag här ska recensera, så kan jag passa på att varna för spoilers.

Lucio Fulci's Zombie, eller Zombi 2 och Zombie Flesh-Eaters som den också fått heta, börjar med att en båt seglar in i New Yorks hamn, till synes övergiven. När två kustvaktspoliser går ombord, stöter de på en zombie som lyckas bita den ena av poliserna, innan han blir skjuten och hamnar i vattnet. Vi får sedan följa dottern till båtens ägare och en journalist, i deras resa mot Haiti för att ta reda på vad som faktiskt hänt.

Den här filmen särskiljer sig starkt från Romeros zombierullar, och alla som påstår att denna skulle vara någon slags kopia kan gå och gömma sig. Här finns inte humorn som hos Romero, utan Fulci låter istället hopplösheten råda. Från att båten seglar in i New Yorks hamn i början, till det undergångsartade slutet, går allt mer och mer fel. Detta förstärks av de ödsliga miljöerna; från den övergivna båten till den i princip folktomma haitiska ön Matool; det råder en brist på människor, och de levande befinner sig redan från början i underläge gentemot de döda, bara att det blir mer uppenbart ju längre filmen går.

Man kan redan på båtturen till Matool se tecken på vad som komma skall; båten som skadas, ön som inte finns utsatt på kartan osv. När helvetet väl börjar braka loss skonas inget och ingen. Zombierna ser ofta ut som vålnader, det är ett väldigt blekt smink och många saknar några tydliga ansiktsdrag, vilket framställer dom som ännu mer hotfulla och odefinierbara. Fulci väljer dessutom att aldrig låta tittaren helt få veta varför de döda börjar resa sig, även om det hintas om att det är voodoo bakom så får vi aldrig veta vem eller vilka som är ansvariga bakom detta. Detta faller helt i linje med den ovisshet som hela tiden präglar filmens stämning och lämnar ett stort antal frågor olösta, vilket absolut inte ska ses som något negativt, utan snarare något som gör att filmen bara får en ännu starkare känsla av hopplöshet. Detta är något man kan återfinna i Fulcis andra filmer som kom kring denna period; han lämnar tittaren oviss genom att medvetet inte fylla i alla luckor som uppstår i intrigen, och genom att inte låta tittaren vara helt säker på vad som händer, ökar han bara känslan av terror, skräck och undergång.

Även om många säkert minns filmen för dess spektakulära våldsscener, som är mycket skickligt genomförda, är den här filmen så mycket mer. I kontrast till Romeros filmer så är den elakare och mer cynisk, vilket ju ofta är fallet i Fulcis filmer, där det goda inte alltid nödvändigtvis måste vinna. Detta vinner filmen stort på, och det är delvis det som gör den så unik som den ändå är. Att Fabio Frizzis soundtrack och Gianetto de Rossis specialeffekter är oförglömliga gör såklart inte saken sämre, men det är först och främst Fulci som ska ha cred för den här filmen. En på många sätt dystopisk film, där de döda långsamt hasar sig fram för att sluka de levande, och man kan inte annat än häpnas medan man ser det hända. Det kanske inte är lika kompetent utfört som hos Romero, men Fulcis zombiefilm står på sina egna ben och står stadigt som en milstolpe inom zombiegenren, överträffad av ytterst få filmer.

Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 2)

2011-03-16T15:13:00.000-07:00

Jag har insett att jag inte kommer kunna skriva denna "följetong", eller vad man nu vill kalla mina skräckmemoarer, kronologiskt. Detta helt enkelt för att jag inte riktigt kan utgå från mitt minne på det sättet, så ni får vara nöjda med en skiftande tidslinje när det kommer till denna berättelse om hur jag blev den skräckfantast jag är idag.

Om man ska gå långt tillbaka, ännu längre än vad jag gjorde i del 1, så var mitt första möte med skräck i form av mardrömmar som liten plit. Detta vet jag inte är något unikt, alla har vi väl stött på en eller annan fuling i våran sömn, men det är tre drömmar jag minns särskilt väl, där både en ondskefull clown och en jätteråtta varit involverade. Mitt första möte med skräck utanför drömmarnas värld skedde väl någon gång runt 7 års ålder, om jag gissar rätt.

Valda delar av Phantom Valley-serien

Det var ungdomsboksserien "Phantom Valley" som fick utgöra objekt för mitt intresse. Dessa böcker kretsade kring något område som hette just Phantom Valley, och behandlade allt från gamla indiangudar till något cowboyspöke. Så minns jag det iallafall. Dessa böcker plöjdes igenom i ganska snabb takt, och det blev att jag läste om flera av dom ett par gånger, vilket väl delvis berodde på att jag inte hade något annat att läsa, men jag antar att det måste varit något som lockade mig i böckerna som fick mig att återvända.

Mina föräldrar reagerade aldrig på att jag läste de här böckerna, utan var snarare glada för att jag läste överhuvudtaget, det var ju "bra att läsa", sa dom. Och läsa gillade jag att göra, så det var ju inga problem för min del. Lustigt nog minns jag inte att jag gick runt och tänkte värst mycket på skräckfilm i den här åldern, men det kanske var lika bra, och någon slags indikation på att mitt sinne ännu var ofördärvat. Filmerna mötte jag dock bara ett par år senare, då jag befann mig runt 8/9-årsåldern.

I den lilla kommun jag växte upp i fanns det i ärlighetens namn inte så mycket att göra, så det blev ofta att man gick ner till den lokala videobutiken för att, ja, "hänga". Självklart umgicks man inte med dom "tuffa" typerna som satt på de smutsiga vita plaststolarna utanför och rökte, nej, man sprang illa kvickt in i själva butiken vid första åsyn av dessa råbarkade typer. Därinne möttes man av rader på rader av VHS-rullar, och det var hit man vände sig när man hyrde film också. Dock dröjde det ett par år innan man började hyra själv, men det hindrade en knappast åt att ägna oräkneliga timmar åt att med en beundrande blick stå och titta på omslagen till filmerna som stod i skräcksektionen av videobutiken. Titlar som Terror på Elm Street, Mannen med läderansiktet - Motorsågsmassakern 3 och Braindead kittlade minst sagt min unga fantasi, och man kunde bara ana vilka ljuva hemskheter som väntade på de där VHS-banden.

Omslag som kittlade fantasin, Braindead och Motorsågsmassakern 3

Självklart nöjde man sig inte med att bara titta på framsidan, man ville ju läsa vad filmen handlade om också! Därför fick baksidan minst lika mycket uppmärksamhet som framsidan, och jag vet inte hur många gånger jag läst igenom baksidestexterna till alla skräckfilmer som stod där. Och inte blev man mindre nyfiken, snarare tvärtom. När det utlovades monster och blodbad i massor önskade man att man kunde se där filmerna, även om det kanske fanns en viss oro för hur otäckt det skulle vara. Särskilt minns jag texten som prydde omslaget till ovan nämnda Braindead, där man menade att den var så äcklig att publiken spytt! Ni kan ju bara gissa vad det hade för inverkan på en.

Det var någon gång i sjätteklass, när jag var i 10/11-årsåldern som jag började hyra film därifrån. Hur det gick till, och vilka filmer man såg, är något jag får återkomma till, då det är en historia för sig!

Cutting Class (1989)

2011-03-13T15:56:00.000-07:00

Nu var det ett tag sen den här bloggen fick sig en välbehövlig dos i form av en slasherrecension. Men, som många har sagt, bättre sent än aldrig! Valet föll på denna rulle från 1989, där bland annat Brad Pitt syns i en relativt stor roll, vilket ju bara det är roligt i sig. Filmen blir då även ännu en slasher där en blivande stjärna har en roll, liksom i fallet med flera andra.

Filmen handlar kort och gott om en mördare som härjar på en high school i någon mindre amerikansk stad, och det blir ett par vändor innan det slutligen visar sig vem som är mördaren. Vilket faktiskt är filmens sämsta stund, då mördaren känns väldigt väntad och trist, samt att själva avslöjandet är rätt halvdant utfört. Jag har tidigare nämnt att slashers blir sämre ju längre in på 80-talet dom kom, och tyvärr stämmer det in ganska bra på den här filmen, då det inte är något som egentligen är speciellt med den, förutom då att Brad Pitt är med, vilket knappast rättfärdigar något högt betyg.

Morden är rätt trista dom med, tyvärr, och alla kloka själar vet ju att en slasher ofta blir hjälpt av att morden är minnesvärda och/eller snyggt filmade. I den här filmen bjuds vi bland annat på mord genom keramikbrännugn och kopiator, men tyvärr låter det roligare än vad det faktiskt är. Det är genomgående rätt blodfattigt, och morden sker delvis off-screen, eller åtminstone utan att visa några grafiska detaljer. Visst, det är alltid kul med lite oväntade mordvapen, men jag hade gärna sett att filmskaparna vågat ta ut svängarna lite mer och bjudit tittarna på mer blod och allehanda godheter som hör genren till.

Stämningsmässigt funkar filmen rätt okej, faktiskt. Det är aldrig direkt spännande eller läskigt, utan stämningen påminner snarare om en 80-tals high school-komedi, vilket ju i sig inte är något negativt. Detta tycker jag delvis gör att filmen aldrig blir direkt tråkig eller långdragen, utan den flyter på i ett rätt bra tempo, dock utan att göra några värst stora intryck på mig som tittare. Det är självklart lite fulsnygg 80-talsmusik med, som man enligt min åsikt gärna vill ha i en sån här film, och folk klär sig mer eller mindre vedervärdigt, något som även det alltid är rätt kul att beskåda.

I slutändan är Cutting Class ingen värst minnesvärd slasher, och ingen jag ser framför mig att jag kommer återvända till för en omtitt. Dess största behållning är den rätt sköna stämningen, och att det ändå är lite småkul att se Brad Pitt så ung, och i den här typen av film. Annars finns det bra många filmer som man bör lägga sin tid på istället för den här.

Min nedstigning i skräckfilmsträsket (del 1)

2011-03-13T06:34:00.000-07:00

Jag minns när jag var 12 år och först började köpa film. Då var det VHS som gällde, och jag köpte väl i princip bara skräckfilm då. Det hela blev mer spännande av att min far inte tillät mig se sån film, men för mamma var det bara att köra på, vilket resulterade i att jag både förvarade och tittade på alla dom här filmerna hos mamma. Så, jag antar att jag delvis har min kära mor att tacka för mitt skräckfilmsintresse som än till denna dag fortsätter växa. En mindre positiv aspekt av det hela var väl att jag då bodde hos min mor endast varannan helg, vilket alltså innebar relativt lite skräckfilmstittande. Nåja, nog om det.

En av de första beställningar jag gjorde (från ginza, kan tilläggas. På den tiden hade dom ett rätt brett sortiment med allehanda obskyra skräcktitlar som kittlade mitt pubertala sinne.) var Night of the Living Dead och Day of the Dead. Om jag minns rätt så gjorde jag först beställningen, åkte sedan på semester någonstans, och kom sedan tillbaka, där det låg ett stort, brunt paket och väntade på mig. Det tog inte lång tid för mig att slita upp kartongen som skyddade mina nya små skatter. Självklart var det hur coolt som helst att plocka upp filmerna och låta mina ivriga ögon granska fodralen in i minsta detalj, och att läsa baksidestexterna om och om igen, trots att jag redan visste mycket väl vad som stod där.

Tyvärr minns jag inte hur lång tid det tog innan jag faktiskt såg filmerna, men jag skulle inte gissa på att det var allt för länge. Minns jag rätt så betades Night... av först, och jag måste erkänna att jag faktiskt inte gillade den värst mycket då. Till mitt försvar var jag 12 år gammal, och svartvit film utan en massa blodspillan (som man såklart hoppades på!) var väl kanske inte vad man ville ha direkt. Självklart har jag omvärderat min åsikt idag, och det är en helt fenomenal film som förtjänar all beröm den får.

Omslaget till Day of the Dead på VHS. Utgivet av "Rysarklubben". Underbart namn. Lika underbart är även att man snott omslaget från "City of the Living Dead".

Day... togs väl antagligen några dagar senare. Minns jag rätt såg jag den ungefär i samma veva som jag skulle börja åttonde klass, i slutet på sommarlovet där. Tillsammans med ett par vänner bevittnade jag de hungriga odöda, som denna gång var i en betydligt större mängd, göra allt från att flå en människa levande till att bokstavligen talat dra isär en man i två delar. Ni kan väl bara gissa vad min 12-åriga hjärna tänkte när dessa scener utspelade sig framför mina ögon? Jag minns att någon av mina vänner blev mer eller mindre illa berörd av våldsscenerna, och det kanske inte är så konstigt egentligen, med tanke på vilken ålder vi befann oss i. Jag gillade det dock, och imponeras än idag över hur fantastiska Tom Savini's makeup-effekter är, och jag är fortfarande stormförtjust i den väldigt mörka och gravallvarliga stämning som råder genom filmen.

De läsare som har någon insikt i Romero's zombietrilogi tänker säkert "men Dawn... då?". Ja, den kom senare för min del. Även den inköptes på VHS, men med tanke på vad den filmen har kommit att betyda för mig så kommer den behandlas i ett inte allt för avlägset framtida inlägg, då jag kommer att bjuda på ännu en kärleksförklaring här i min blogg.

Att ärva sin talang

2011-03-07T07:40:00.000-08:00

Det är knappast ovanligt i filmvärlden att barn till redan etablerade skådisar och annat filmfolk även dom väljer en karriär inom film. Kända exempel är ju bland annat Sofia Coppola och Michael Douglas. Men det här är ju "stora" namn, och passar väl inte direkt in i den filmvärld som jag oftast behandlar på den här bloggen. Så, hur ser det då ut i skräckvärlden?

Joe Hill

Jag håller just nu på att läsa Joe Hill's novellsamling 20th Century Ghosts, som jag hittills tycker är bra. Har även läst Hill's debutroman Heart-shaped Box, som jag tyckte var en klart läsvärd och välskriven berättelse. Att Hill är son till Stephen King är väl inte direkt okänt, men jag tycker det ändå är väldigt intressant. Möjligen hade inte Hill valt författarbanan om hans far inte var den han var, men det tycker jag är rätt oväsentligt i detta fall, då Hill helt klart kan stå på sina egna ben och presterar väl, utan att vara en kopia av sin far.

Asia Argento

Ska man vända ögonen mot film igen så har vi bland annat legenden Mario Bava's son Lamberto, och även mästaren Dario Argento's dotter Asia. När det kommer till Asia Argento har jag (ännu!) inte sett någon av hennes regiverk, men jag har sett henne i ett par filmer som skådis, och även om hon kanske inte lämnat något direkt gigantiskt intryck så har jag alltid gillat henne. Plus att hon inte är helt dum att vila ögonen på i Land of the Dead (se ovan för bevis).

Lamberto har jag kanske sett 4-5 filmer av, och dom har väl varit av lite skiftande kvalitet. Hans giallo A Blade in the Dark tycker jag är mer eller mindre värdelös, medan jag helt klart uppskattar andra verk som Monster Shark och Demons. Hittills har jag dock inte sett något som riktigt lever upp till farsgubbens verk, och troligen besitter inte Lamberto samma talang och fingerfärdighet som far hans gjorde, men det är nog lite väl mycket att kräva.

Lamberto Bava

Det jag funderar på, och det jag vill fråga med detta inlägg, är om man kan ärva sin talang, eller om det bara är ren slump? Om jag ska utgå från mina egna erfarenheter så tror jag det är mer än bara sammanträffanden, och att man definitivt kan ärva sin talang för skapande i olika former. Ni som läser detta får mer än gärna komma med egna funderingar, slutsatser eller liknande. Och jag vore ytterst tacksam för fler tips på barn som vandrat sina föräldrars väg, både dom som lyckats och dom som misslyckats.

Postersnack #1: SS Girls

2011-03-01T09:59:00.000-08:00

För att göra denna blogg intressantare både för alla läsare och mig själv tänkte jag nu starta en form av inläggsserie där jag diskuterar filmaffischer, eller posters (därav namnet). Jag kommer dock inte prata om vilka affischer som helst, då blir det ett lite väl brett område. För att göra det enklare tänkte jag presentera några kriterier som kommer gälla för detta;

1. Affischen måste vara snygg och/eller cool/stenhård
2. Jag måste ha sett filmen

Möjligen är dessa kriterier snälla, men för mig är det inte en allt för gigantisk mängd posters som matchar dessa två kriterier, och därför kommer ändå mina inlägg att bli personligt färgade och förhoppningsvis även intressanta. Men, nog om det, nu över till den första affischen att diskuteras.

SS Girls (1977, dir: Bruno Mattei)

Alla med ett gott öga för filmposters ser ju direkt att detta är ett mästerverk i sin genre. Det är egentligen svårt att veta var man ska börja, här finns mycket gott att vila ögat på.

Vi kan för enkelhetens skulle börja med titeln, som i ståtlig text pryder omslaget. SS Girls är ju en helt fantastisk titel i sig, och innebär i princip att det inte kan vara en dålig film vi har att göra med, vilket det heller inte är. Att titeltexten dessutom är placerad mellan den nästan löjligt hårda kvinnans ben gör det bara bättre.

Det som ögonen faller först på kanske i och för sig är den där kvinnan. Hon är trots allt placerad centralt och ges störst utrymme. Smart val. Hennes iskalla blick och, på vissa områden sparsamma, läderklädsel ger ett klart intryck att det inte är något våp vi har att göra med. Man riktigt ser hur hon utstrålar auktoritet, vilket man även kan se på den livrädda blondinen som sitter till höger.

Den rätt så korpulente naziofficern till vänster ser härligt genomond ut, och visar med sin svettiga och trånande blick att han är en man vars hjärna döljer en uppsjö av snuskiga fantasier, troligen om kvinnan som pryder posterns mitt. Den andra snubben, han till höger, är väl kanske inte lika skräckinjagande, men man ser att det inte är några goda intentioner som lyser genom hans ögon, och säkerligen drömmer även han om att få lägra denna nazigudinna.

De övriga kvinnorna ger minst sagt blandade intryck. Hon till vänster ser både lesbisk och nazistisk ut, och med tanke på vilken film det är vi har att göra med, är hon säkert båda delarna. Hennes blick utstrålar elakhet, och liksom de båda männen hyser säkert även hon starka sexuella känslor för fröken SS Girl själv. Den andra kvinnan, hon till höger, ser helt klart ut att vara den minst onda av dessa depraverade själar. Hon ser ut att ha blivit utsatt för både ett och annat i nazisternas regi, och hennes brist på kläder antyder att några av dessa saker är av sexuell natur, inte helt omöjligt från kvinnan i mitten.

Hur står sig postern i övrigt då? Jo, alla vet ju att det är väldigt viktigt med en bra tagline. SS Girls lyckas även med detta, och utlovar ett äventyr späckat med onda och sexuellt depraverade nazister som fritt får härja runt i mästaren Bruno Matteis regi.
Det här är med andra ord en poster jag utan tvekan skulle låta pryda mina väggar, och som förhoppningsvis kommer att göra just detta en vacker dag, det till trots att det kikar fram en swastiska i bakgrunden, något man dock får förbise när affischen i övrigt är en estetiskt fulländad skapelse.

Den Magiska Biodagen: Hemsida + ny film avslöjad!

2011-03-01T01:23:00.001-08:00

Så var då hemsidan för Den Magiska Biodagen äntligen färdig och upplagd på nätet! I och med den är också en ny film avslöjad, ingen mindre än den svenska kultrullen Evil Ed. Bra många år sen jag såg denna, och jag minns inte mycket mer än att Gert Fylking är med i den, så det ska bli spännande att se om den, denna gång på bioduk!
Annars avslöjar hemsidan att det kommer ske en Europapremiär av en film, återstår att se vilken det blir, men det blir intressant att se vilken det kan vara, jag har i ärlighetens namn ingen aning alls.

Kolla in hemsidan för program och info:
http://denmagiskabiodagen.se/

Dead Island - TV-spelstrailer i dess bästa form

2011-02-18T15:31:00.000-08:00

Jag sticker knappast under stolen med att jag gillar tv/dator-spel och lägger en del tid på att ägna mig åt den sysslan. Men ämnet TV-spelstrailers är sällan något som jag tycker är värt att ta upp till någon större diskussion. Visst, jag har sett ett par snygga, men ingen som direkt gripit tag i mig så där som en filmtrailer kan. Men så idag fick jag ett tips från min flickvän att kika på trailern till något som hette "Dead Island", så jag lydde hennes råd.

Egentligen behövs det inte sägas så mycket mer. Det här är fantastiskt. Tveksamt att spelet håller upp till trailerns kvalitet, men man får njuta av det man har här:

Ny film klar till Den Magiska Biodagen!

2011-02-16T08:37:00.000-08:00

Så är då filmen som ska visas vid midnatt i Alingsås under Den Magiska Biodagen avslöjad, och det är verkligen ingen dålig nyhet!
Filmen är ingen mindre än Stuart Gordons kultklassiker Re-Animator, som ska visas på 35mm, alltså riktig film. Detta är enormt stort i mina ögon och något jag verkligen ser fram mot hur mycket som helst! Älskar filmen, och kommer bli underbart att se om den på riktig bio! Helt klart rätt val av arrangören, och något man inte bör missa!

The Burning - En kärleksförklaring

2011-02-13T04:33:00.000-08:00

Jag minns inte exakt när det var jag först hörde talas om The Burning, men jag minns hur. Min far och en vän till honom satt och pratade gamla filmminnen, vilket tyvärr inte hände så ofta, och då nämnde hans vän något i stil med:

- "Åh, minns du The Burning? När han klipper fingrarna av snubben med en häcksax?"

Jag gissar på att jag kanske var runt 12-13 år när jag först hörde det här, och det var i den åldern som mitt skräckintresse verkligen började ta fart. Jag hade ögnat igenom VHS-omslagen till samtliga skräckisar den lokala videobutiken hade, men just The Burning hade jag aldrig tidigare råkat på.

Självklart satte sig namnet på huvudet, det lät ju som att det var en hur bra film som helst! Ändå skulle det dröja några år innan jag faktiskt såg filmen. Jag minns att jag stötte på filmen, eller snarare bilder från och omdömen om den, några gånger under följande år. Det var dock först i och med att pappa skaffade 0,5-mbit ADSL, dåtidens monsterinternet, innan jag såg den. Och ja, det var en nedladdad kopia.

Ha i åtanke att det här var innan jag upptäckte den enorma DVD-marknad som finns för skräckälskare, och dessutom många år innan filmen faktiskt fick ett schysst DVD-släpp via MGM. Hursomhelst, jag satt i den halvt okomfortabla stolen som fick agera "datastol" och slog på The Burning. En och en halv timme senare hade jag för första gången bevittnat vad som skulle komma att bli en blivande kärlek för mig. Jag hade för första gången sett "pranket" mot Cropsy gå ofantligt fel, jag hade för första gången sett ett gäng ungdomar få smaka på häcksaxen, och kanske främst, jag hade för första gången sett den ökända "flottscenen", som knappast är något som undflyr ens minne i första taget.

Jag föll inte pladask för filmen direkt, det måste erkännas, men jag minns att jag gillade den skarpt. Det skulle dröja ett par år igen innan jag, återigen via nedladdning (fortfarande innan det legitima DVD-släppet) såg den igen, och den här gången var den ännu bättre. Ni kan kanske föreställa mig den otroliga glädje som slog mig när jag fick reda på att filmen äntligen skulle släppas på en ordentlig DVD. Självklart förbokade jag den så fort jag bara kunde, och det var med en euforisk känsla i hela kroppen som jag slet upp kartongen som höll mitt dvd-exemplar av The Burning.

Den här gången tog den inte flera år, eller ens flera dagar, innan jag såg filmen igen. Samma kväll som jag fått hem dvd:n såg jag och en kompis den i min etta till studentlägenhet, sisådär runt midnatt. Nu är ju filmen kanske inte det läskigaste som gjorts, men det var ändå här som min kärlek till filmen blommade ut fullt, och sen dess har det bara fortsatt i den riktningen. Om jag inte minns fel så har jag sett filmen 2 eller 3 gånger sedan jag fick den på DVD, och den tappar aldrig ens det minsta, utan det blir snarare bara bättre och bättre.

För att komma in på ett snabbt sidospår som dock har med filmen att göra; jag avgudar Rick Wakemans soundtrack till den här filmen. Utan att överdriva kan det vara det bästa soundtracket en slasherfilm någonsin blivit välsignat med. Tyvärr lyckades jag aldrig hitta den till något vettigt pris, vare sig på cd eller vinyl, i alla fall inte på en gång. I september 2010 åkte jag och min flickvän på en skivmässa utanför Stockholm, där jag i ett par timmar mest strosade runt utan att hitta något märkvärdigt. När vi sedan skulle gå ut därifrån hamnade vi hos en skivförsäljare som körde halva priset på i princip alla vinyler. Efter att ha plockat kanske fyra skivor, hamnade jag på bokstaven R. Vilket namn dyker då inte upp, om Rick Wakeman! Jag skulle precis skämtsamt säga till min flickvän, Tänk om dom hade soundtracket till The Burning här, när skivan i all dess prakt dyker upp framför mina ögon. För 30 kr. Jag blev nästan förstummad, och det behövs väl knappast sägas att jag åkte därifrån, nöjd som aldrig förr, med skivan i min ägo?

Igår var det dags för min flickvän att se filmen för första gången. Hon har hört mig prata om den flera gånger, hon har hört mig spela soundtracket flera gånger, men själva filmen hade vi faktiskt aldrig sett. För mig är det aldrig ett problem att återvända till och se om en film jag håller så högt som The Burning. Föga förvånande var den lika bra, om inte bättre, denna gång jag såg den. Och för att göra saken ännu bättre, så gillade min flickvän också filmen.

Vad är det då jag älskar så mycket med den här filmen? Vissa kanske ser den som en typisk Friday the 13th-ripoff som kom i den ström av slasherfilmer 80-talet erbjöd. Och visst, dessa filmer delar väldigt mycket när det kommer till hur dom är uppbyggda och vad dom handlar om. Men, The Burning drar ändå det vassaste stråt. Det som filmen gör för mig, som ingen annan film riktigt lyckas med, är att få mig att önska av hela mitt hjärta att jag fick vara ungdom i USA under tidigt 80-tal, att få åka på skogsbelägna ungdomsläger och att få se ungdomar bli mördade på löpande band på bioduken. Nu vet jag ju att detta aldrig kommer vara möjligt, men The Burning tar mig närmre detta än vad något annat gör. Sen får man såklart inte glömma den obeskrivbara stämningen och de av Tom Savini fantastiskt designade mordsekvenserna.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna beskriva bättre än ovan vad den här filmen betyder för mig, och hur otroligt mycket jag älskar den. Jag vet att jag kommer se om den ett oräkneligt antal gånger. Jag vet att jag kommer låta Rick Wakemans soundtrack spinna många varv i vinylspelaren, och jag vet att jag alltid kommer att älska att återvända till dom där ungdomarna i skogen, som blir jagade av en gammal caretaker, besatt av hämndtankar och beväpnad med en häcksax.

Första filmerna till Den Magiska Biodagen

2011-02-11T09:39:00.000-08:00

Idag släpptes de två första titlarna som kommer visas på Den Magiska Biodagen i Alingsås i år.
Först ut är den australiensiska filmen Primal, som jag inte hört talas om innan. Det verkar vara någon slags australiensisk monsterskräckis, blir kul att se vad det kan vara! Australien kan ju göra bra film inom genren, vilket jag tycker de visade med 2009 års The Loved Ones, som var en riktigt elak film.

Den andra filmen som idag tillkännagavs är Lucio Fulci's zombieklassiker City of the Living Dead, eller Paura Nella Citta Dei Morti Viventi, som den så vackert heter på italienska. Den har jag sett ett par gånger innan, men det skadar inte att se den igen, då jag gillar den! En film med en väldigt speciell atmosfär och ett mycket märkligt slut. Var dessutom ett par år sen jag såg den, så det blir finemang att se den på bioduken!

Intressant öppning för ett program som jag tror kan bli starkt, bara hoppas på att det fortsätter i denna veva. Kolla gärna in hemsidan www.denmagiskabiodagen.se för mer info!

Den Magiska Biodagen

2011-01-25T08:03:00.000-08:00

Även i år planerar jag att bege mig en sväng till Alingsås där evenemanget Den Magiska Biodagen äger rum. Jag har varit där två år i rad, och alltid haft en trevlig stund, både i och utanför biomörkret. Arrangören Peter har dessutom i år lovat någon form av signering, så det låter ju lockande, minst sagt!
Gillar man skräckfilm och/eller att umgås med likasinnade så är detta en grej jag verkligen rekommenderar. Det är välarrangerat, billigt (200 kr för dagspass!) och man får dessutom chansen att försöka spöa mig i en frågesport jag hittills är regerande mästare i!

Finns inte så mycket info just nu, men håll koll här för uppdateringar:
http://www.denmagiskabiodagen.se/

Christoffer Kohlberg - Råttattack!

2010-11-28T15:23:00.000-08:00

Så var det då dags för ännu ett stycke rykande färsk skräcklitteratur, även denna gång signerat Oddbooks Förlag. Denna gång rör det sig om den första boken i en serie kallad "Ond Bråd Död", som jag hoppas kommer bli en långkörare som behandlar alla möjliga sorters hemskheter. Efter att ha läst Fred Andersons "Bögskräck" fick Oddbooks någon slags kvalitetstämpel hos mig och det var därför med ett större lugn som jag tog mig an Christoffer Kohlbergs "Råttattack!".

Som titeln helt och hållet avslöjar är det alltså elaka råttor det handlar om. Det här är ju knappast något nytt ämne på skräckmarknaden, men det är samtidigt ett fungerande koncept som man, så länge det är kompetent utfört, kan uppleva många gånger. I detta fall handlar det om den lilla staden Skogsviken som blir utsatt för råttornas vrede. Det är en flock råttor som leds av en riktigt stor och elak råtta, och flocken är inte i varierande grad påverkade av den lilla stadens numera nedlagda fabrik som spillt ut diverse gifter i naturen. I centrum står journalisten Saga, som kommit dit för att rapportera om ett jippo som ska ske i staden, men som samtidigt får betydligt värre saker att hantera...

Nej, det här är heller inget språkligt mästerverk. Kohlberg skriver märkbart i ett underhållningssyfte, och det är väl för väl när det kommer till en råttskräckis i bokform. Det enda jag kan störa mig på är att det stundtals är lite halvdant korrekturläst med lite småfel här och där, men det är inget som nämnvärt stör läsupplevelsen, utan kan ses mer som en uppmaning. Karaktärerna i boken är väl kanske heller inte något av det mest välskrivna jag läst, men de funkar ypperligt i bokens kontext och är därför inget jag tycker man kan klaga värst mycket på.

Kohlbergs starka sida är liksom hos författarkollegan Anderson hans sätt att underhålla med en tämligen fantasifull story, och då kvittar det i princip helt och hållet att han inte skriver som en nobelprisvinnare. Han levererar istället en väldigt fartfylld och bra tempodriven skräckroman som lägger mycket fokus på att äckla läsaren med sina ibland väldigt grova våldsskildringar av människor som råkar illa ut för råttor. Det är blodigt och slafsigt och hela tiden väldigt kul att läsa, vilket jag ändå får säga bör vara huvudsyftet med en bok av detta slag.

Kort och gott kan jag konstatera att Oddbooks lyckats ge ut ännu ett klart läsvärt och framförallt väldigt underhållande stycke skräcklitteratur. Det ska bli en fröjd att få fortsätta ta del av de kommande inslagen i "Ond Bråd Död"-serien och få uppleva vad de än nu kan erbjuda. Jag hoppas också att Kohlberg tar till vara på sin förmåga att skriva bloddrypande och underhållande skräckfiktion och fortsätter på det spåret.

Fred Anderson - Bögskräck

2010-11-23T09:28:00.001-08:00

Svensk skräcklitteratur har tveklöst fått sig ett uppsving på senare år, främst i och med John Ajvide Lindqvists (välförtjänta) framgångar, men även författare som Andreas Roman, CJ Håkansson och Anders Fager har fått böcker i skräckgenren utgivna. Vilket så klart är positivt, men man vill ju ändå ha mer. Därför var det med stor entusiasm jag tog emot bokdebutanten Fred Andersons novellsamling "Bögskräck", utgivna på hans egna nystartade förlag Oddbooks, som jag tidigare tipsat om här på bloggen.

Anderson har givit sin novellsamling en typ av röd tråd i och med att alla huvudkaraktärer (och även flera andra) är homosexuella. Jag kan inte minnas värst många, om ens någon (?) skräckberättelse där homosexuella fått agera viktig karaktär. Egentligen upplever jag inte att detta har någon värst stor påverkan på hur berättelserna är, men visst är det en intressant idé Anderson lägger fram.

Något som ofta sker när jag ska läsa något jag verkligen vill ska vara bra, är att jag blir orolig för att det inte kommer att vara bra, vilket i ärlighetens namn även skedde i detta fall, enbart grundan på min önskan om att få läsa lite bra svensk skräcklitteratur. Men, upptäckte jag tämligen snabbt under läsningens gång, denna rädsla var helt onödig, helt enkelt därför att Andersons noveller är genomgående bra.

Den största svagheten ligger väl i berättarspråket, men å andra sidan så finns det romaner av giganter som Stephen King och Dean Koontz som heller inte är några stilmässiga storverk. Därmed inte sagt att Anderson skriver dåligt, för det gör han inte, men det finns små brister här och där, som dock inte stör värst utan bara finns där. Dessutom är dessa inte framträdande i alla noveller, utan endast i ett fåtal, och därmed är det inte en illa skriven novellsamling vi har att göra med.

Nej, Andersons styrka ligger kanske inte i hans språkbruk, utan snarare i hans fantasi och i de berättelser han får fram. Det är ofta väldigt intressanta idéer och jag kände flera gånger att jag ville få mer av novellen och att det säkert skulle kunna funkat i romanform. Vi får möta allt från mer klassiska monster så som vampyrer och varulvar, till "28 days later"-liknande zombiefigurer och människor som njuter av att jaga andra människor, vilket tydligt bevisar att Anderson knappast har dåligt med idéer, snarare tvärtom.

Som med alla novellsamlingar så har jag även här ett par favoriter som jag särskilt vill lyfta fram. Allra mest gillade jag den undergångstonade och nedstämda "Frostblommor", som med sin skildring av en värld precis på väg att dö blir en vacker liten historia om att till slut, när allt hopp verkligen är ute, släppa allt. En annan som verkligen fastnade hos mig var "Miau", där en man upptäcker att döden inte alltid är det definitiva slutet för kärleken.

I Andersons efterord, som finns till samtliga noveller, kan man läsa att flera av berättelserna bär spår av personliga upplevelser och erfarenheter, vilket inte förvånar mig värst mycket, då flera av dom har någon slags känsla av "äkthet". Och efterord, förresten, är något som verkligen bör berömmas och uppmuntras, då jag ofta tycker att dessa är nästan lika intressanta som novellerna.

Det var, sammanfattningsvis, med en slags fortsatt känsla av hopp för den svenska genrelitteraturen som jag slutligen stängde igen "Bögskräck". Anderson, som tidigare sysslat med både film och musik, visar att han är en skräckförfattare att räkna med och någon som verkligen bör ges uppmärksamhet, åtminstone av alla som gillar skräcklitteratur. Jag ser med spänning fram mot vad författaren Fred Anderson kommer att göra framöver och kommer med ännu större entusiasm ta mig an det han skriver i fortsättningen.

(tack till recensions-exet, som kom från Oddbooks Förlag)

The Great Dying

2010-11-08T05:58:00.001-08:00

Häromdagen såg jag det första avsnittet av den nya svenska webbserien "The Great Dying". Kort och gott är detta en postapokalyptisk berättelse som dessutom har den goda smaken att inkludera zombies. Visst, detta har gjorts förr, men sällan (om någonsin?) i Sverige, vilket gör det lite mer intressant.

Det är inte någon högbudgetserie vi talar om, men det är inget som serien direkt lider av. Visst kan man se ibland att det är "lite billigare" utfört, men det betyder inte att det är dåligt. Stämningen finns där, avsnittet genomsyras av en väldigt öde och enslig atmosfär, vilket ju i princip är ett måste när man handskas med att berätta en postapokalyptisk intrig. Handlingen i sig är hittills lite otydlig, men inget jag ser negativt på då jag antar att detta kommer utvecklas under seriens gång. Zombiesminket ser rätt bra ut, och det våld som är med är schysst gjort det också. Skådespeleriet kanske inte är av högsta klass, men det är långt ifrån så dåligt att man stör sig på det; det är helt enkelt OK, funkar för serien och dess syfte.

Det största felet med seriens första avsnitt och mitt bästa tips till dess skapare (om de läser detta) är att dialogen är på tok för lågt mixad i ljudbilden. Antingen bör dom se till att höja denna eller lägga till subtitles, för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad dom sa.

I övrigt då? Inget direkt att klaga på. Ska bli spännande att följa det här och se var det tar vägen. Jag hoppas på att serien fortsätter hålla samma klass, eller bli ännu bättre. Hur som helst är det kul att detta görs i Sverige. Första avsnittet kan ses nedan:

Halloween III : Season of the Witch

2010-11-06T09:38:00.001-07:00

Jag minns när jag på högstadiet betade av samtliga filmer i Halloween-serien, och jag minns lika väl att Scanbox (tror jag det var) släppte dom på VHS och av någon konstig anledning döpte filmerna efter det årtal dom kom; Halloween 1978, Halloween 1981 osv. Underligt sätt att döpa filmerna på kan man tycka...

Just den här filmen hette Halloween 1983 enligt Scanbox utgåva, och visst såg man Michael Myers maskförsedda nuna tillsammans med en kniv på omslaget. Som trångsynt tonåring blev man givetvis smärre upprörd över att det enda man fick se av Myers i filmen var när Halloween visades på TV i en av filmens scener. Att filmen dessutom handlade om en elak leksakstillverkare med allt utom rent mjöl i påsen gjorde en väl inte direkt gladare.

Men det var då. Hur står sig filmen idag då, när jag inte gråter blod bara för att det inte är Myers som står för mördandet i en film med Halloween-namnet? Bra, skulle jag säga. Riktigt bra, skulle jag till och med vilja påstå. Det här är en tidstypisk 80-talsrulle som är sprängladdad med stämning och atmosfär av nästan högsta klass. Intrigen tycker jag funkar hur bra som helst i filmens kontext och jag saknar inte Michael Myers det minsta; faktum är att jag inte ens tänker på honom under filmens gång, förutom då han dyker upp i den där ovan nämnda scenen. John Carpenter tillsammans med Alan Howarth står för musiken, och precis som man klokt kan anta innebär detta att soundtracket inte lämnar mycket att önska och är av precis så hög klass som man kan förvänta sig när det är dessa herrar som står bakom det.

Jag tycker helt klart att filmen står på egna ben och klarar sig utan Myers med bravur, och då tycker jag ändå att Myers är slasherhistoriens i princip grymmaste mördare. Med ett fenomenalt soundtrack och en ofantligt grym stämning blir den här filmen en fullträff, särskilt nu i Halloweeen/Alla helgona-tider när mörkret kryper sig på utanför fönstren. Sen blir det så klart inte sämre av att det är en del snaskiga mord och en intrig som blandar in Stonehenge heller. Den här filmen får stå som ett ypperligt bevis på att man blir klokare med åren.

Oddbooks

2010-11-03T07:40:00.000-07:00

Tänkte tipsa lite om ett relativt nystartat svenskt bokförlag som kommer att specialisera sig på att ge ut genrelitteratur. Förlagets namn är Oddbooks och kommande släpp är bland annat novellsamlingen "Bögskräck", som är författad av förlagets initiativtagare Fred Anderson, samt råttskräckisen "Råttattack" av Christoffer Kohlberg.

Såna här saker bör definitivt stödjas, och även om Sverige har en del hyggliga genreförfattare så kan man aldrig tacka nej till mer, och särskilt inte ett förlag som specialiserar sig på det. Tror att mycket gott kommer att skapas ur det här och det ska bli spännande att följa.

Kommer komma recensioner på ovan nämnda böcker framöver, så håll ögonen öppna om ni är nyfikna!
kolla in förlaget här

Night of the Demons (2009)

2010-10-16T10:03:00.000-07:00

Jag har tidigare talat om att Edward Furlong såg rätt nerdekad ut i den här rullen. Det var väl egentligen det mest intressanta med hela filmen, om jag ska vara helt ärlig. Nu är jag inte en av alla dom som krigar mot remakes, jag tycker snarare det är kul att det fortfarande görs skräck, och så länge filmen är bra kvittar det ju om det är en remake eller inte. Men i det här fallet var det tyvärr inte värst bra.

Filmen handlar om ett gäng ungdomar som ska hålla en Halloweenfest i ett gammalt hus där det för många år sen skedde en tragedi som slutade med att husets ägarinna tog självmord. Festen börjar bra, men övergår snart i konstigheter och vips så har värdinnan blivit besatt av en demon som var med och besatte folk den där ödesdigra natten som man får se i en flashback.

Enkel handling? Jo visst, men enkelt behöver inte betyda dåligt, och filmens svaghet ligger inte direkt i handlingen och dess eventuella brister. 80-talsfilmen som står förlaga för denna har en snarlik handling, men i både den och dess (åtminstone) första uppföljare funkar det bra. Vad är då felet? Jo, filmen känns så... opersonlig. Det ser ut om en typisk 2000-talsfilm med flashiga och epilepsisnabba klipp där det fokuseras enbart på bröst och blod. Nu säger jag inte att våld och nakna personer är något negativt alls i en film, men det brukar behövas något mer, och den här filmen har inte så mycket mer. Sen är det inte värst mycket naket heller, fast det är väl rätt blodigt, ska sägas till filmens försvar (varför jag nu skulle vilja försvara den...).

Till skillnad från The Hole som jag nämnde i mitt förra inlägg saknar den här filmen i princip stämning helt. Det är inte någon direkt atmosfär att tala om och även om minutrarna tickar på och filmen håller ett helt okej tempo finns det inget direkt som är intressant eller unikt med den här filmen. Vi får se en stackars Edward Furlong kämpa i motvind i en film som knappast kommer hjälpa hans livlösa karriär och resten av den icke minnesvärda ensemblen gör värst bra ifrån sig, fast det är väl heller inga legendariskt usla skådespelarinsatser vi har att göra med.

Nu är inte det här ett totalt bottennapp; det går rätt fort tempomässigt och man blir aldrig direkt uttråkad. Men filmen blir mest en axelryckning som man kommer glömma bort ganska fort efter att ha sett den. Det kunde blivit bra, eller i alla fall bättre, men i det här fallet fick vi ännu en film som inte kommer gå till historien för något alls.

Recension: Insane (2010)

2010-04-12T08:01:00.000-07:00

Svenska skräckisar är ju inget som direkt hör till vanligheterna, och särskilt inte bra sådan. Visst, Låt Den Rätte Komma In kan väl ur vissa aspekter ses som en skräckfilm, men jag skulle i det stora hela snarare se det som ett drama. Vad har vi sen? Halvdana, mer eller mindre misslyckade försök till att göra något bra. Det var därför med viss skepsis jag hörde talas om Insane, även om den skulle regisseras av regissören till kultrullen Evil Ed, som jag minns som rätt bra. Ändå kan man ju inte undgå att hoppas på att Sverige ska lyckas med att få fram en bra, mer renodlad, skräckfilm, och jag gick således in i biografen där Insane skulle visas med förhoppningarna om att jag inte skulle behöva rycka på axlarna ännu en gång.

Filmen handlar om Jenny, som ska iväg på en musikfestival. Det är sent, och hon bestämmer sig för att stanna på ett ödsligt hotell för att spendera natten där. Hotellägaren David är en skum typ som beter sig lite underligt, men knappast hotfullt och Jenny och han får en stundtals trivsam kväll i varandras sällskap. På natten vaknar Jenny och hittar en polaroid på sig själv sovandes på sitt nattduksbord och hon blir självklart livrädd och det hela eskalerar till att Jenny så småningom försvinner. Några veckor senare dyker hennes storasyster Sarah upp på hotellet för att leta efter sin syster, men det blir inte så lätt som hon tänkt sig, då hotellet ruvar på en mörk hemlighet...

Det tog inte lång tid innan jag anade att Insane skulle kunna bli den där friska fläkten som behövs när det kommer till skräckfilm i Sverige. En snygg och intresseväckande inledning som följs av en film som på många sätt är välgjord och det märks tydligt att det är kompetenta människor bakom, som dessutom hanterar genren väl. Filmen överraskar dessutom med att engelskan i filmen är bra, något jag i svenska filmer där det pratats engelska inte upplevt, och det märks inte att vissa av skådespelarna i filmen är dubbade. Något jag var lite orolig för var hur filmens effekter skulle se ut, något som är av stor vikt när det kommer till denna typ av film, men det visade sig att min oro var helt obefogad, då samtliga mord i filmen ser bra ut.

Det är med stor glädje som jag kan konstatera att Insane är en bra film. Att den dessutom är en svensk skräckfilm gör såklart det hela roligare, och jag håller verkligen tummarna för att regissörerna bakom denna fortsätter att komma med svenska skräckfilmer man slipper skämmas för, och att den här filmen kan stå som någon slags inspiration för andra filmskapare att ta sig i kragen och göra något lika bra, eller bättre, som Insane. Avslutningsvis, stort plus till filmens tagline, som lånar från klassikern The Funhouse, samt att de låter mördaren bära samma mask som den arga gruvarbetaren i slashermästerverket My Bloody Valentine.

Den Magiska Biodagen 2010 - En sammanfattning

2010-04-11T05:17:00.000-07:00

Igår var jag och min flickvän i väg till Alingsås för att besöka biografen Palladium, där Den Magiska Biodagen's 2010-upplaga skulle äga rum. Tåget åkte in på stationen vid halv tolv-tiden på förmiddagen, där vi möttes upp av arrangören tillika Argentodyrkaren Peter. Vi gick mot biografen, där det redan hade börjat samlas folk för att titta in de varor som de säljare som dykt upp hade att erbjuda.

Klockan 13.15 var det dags för screening av filmen Dragonetti, som då visades i en icke-färdig version i syfte att få feedback av publiken. Själv uppskattade jag inte det som visades, då jag har väldigt svårt för lågbudgetskräck, och det hela var hantverksmässigt i mina ögon inte bra. Nästa film på schemat var den tyske "legenden" Andreas Schnaas' senaste film Don't Wake the Dead, som i samma veva släpptes på DVD av det svenska bolaget Sick Films. Jag hade inga förhoppningar alls om jag ska vara helt ärlig, då det jag hört ang. herr Schnaas varit långt ifrån smickrande. Filmen var inte så dålig som jag befarat, men det var fortfarande tämligen kasst. Hade filmen varit kortare och skippat sina hemska musikvideoinslag hade jag inte varit så negativ mot den, då dessa två faktorer bidrog till att dra ner filmen betydligt.

Efter detta var det dags för skräckfilmsquiz, som på förra årets upplaga innebar mig som vinnare. I år var quizet enligt mig lättare och behandlade "större" filmer, men det var fortfarande kul att få använda hjärnan och få nytta för all kunskap man samlar på sig om skräckfilm. Det visade sig att jag blev vinnare, igen, men det var verkligen nätt och jämnt, då jag vann på utslagsfrågan som rörde hur mycket pengar Låt Den Rätte Komma In spelat in på amerikanska biografer, där jag drog en lycklig chansning och kammade hem vinsten. Efter detta var det matdags, och sedan dags för visning av den svenska skräckisen Insane, som bland annat var regisserad av Anders Jacobsson, mannen bakom kultrullen Evil Ed. Jag kommer att recensera Insane mer ingående i ett kommande blogginlägg, men kan redan nu säga att det var en frisk fläkt i den svenska skräckfilmsvärlden som gjorde mig nöjd!

Efter att de nya filmerna fått ta plats var det dags för två äldre klassiker att visas på duken. Först ut var Dario Argento's giallo från 1987, Opera, som jag innan denna visning inte sett på ett par år, så det var en välkommen omtitt. Som vanligt när det kommer till Argento är det vansinnigt snyggt och visuellt sett ett mästerverk. Tyvärr funkar inte filmens intrig lika bra, och filmens slut är något som jag tycker känns väldigt tamt och helt klart hade kunnat gjorts bättre. Hursomhelst så är Opera fortfarande en bra film, men inte Argento's bästa, eller i närheten av bästa. Sist ut för dagen var Sam Raimi's kultklassiker Evil Dead, som är en av mina favoritfilmer. Att den dessutom visades på riktig 35 mm-film gjorde inte det hela sämre, och jag blev ytterligare euforisk när arrangören Peter berättade att det bara existerar 2 ex av filmen på 35 mm. Snacka om högtidligt! Filmen var lika bra som den alltid var; ett mästerverk. Blodigt, kul och otäckt, Evil Dead är en film som jag kan se, och kommer att se, om många gånger.

Sammanfattningsvis var det en rolig dag och ett lyckat arrangemang, liksom förra året! Jag hoppas på framtida arrangemang och att jag kan besöka även dem!

Recension: [REC] 2 (2009)

2010-03-02T13:19:00.000-08:00

När jag och en vän sent en natt sommaren 2008 satte oss ner för att se på den omtalade spanska skräckisen [REC] visste jag inte vad som väntade. Visst, jag hade förhoppningar på att det skulle vara bra med tanke på de omdömen jag hört, men filmen i sig hade jag inga direkta föreställningar om. Både jag och nämnda vän satt sen under filmens gång och var totakt skräckslagna över vad vi såg, för [REC] visade sig vara bland det otäckaste jag sett. När jag sedan fick nys om att det skulle komma en uppföljare blev jag såklart glad, även om jag anade att jag skulle kunna komma att uppleva den där skräcken igen.

Uppföljaren utspelar sig direkt efter den första filmen. Vi får följa ett gäng insatsstyrkesoldater som tillsammans med en man som utger sig för att vara doktor ska gå in i byggnaden för att dokumentera vad som hänt. Ganska snart visar det sig dock att mannen inte är doktor, utan präst, och att deras uppdrag i lägenhetskomplexet är att samla in blod från den första smittade, en flicka. Det kommer knappast som en förvåning när saker och ting ganska snart börjar gå snett och byggnaden återigen förvandlas till en mardröm. Filmens första halva lyckas precis som sin föregångare att skapa en klaustrofobisk och jobbigt otäck stämning, där man stundtals sitter med alla nerver i kroppen på helspänn och bara väntar på att helvetet ska bryta lös. Stilistiskt är det som den första filmen, handfilmat, vilket i min mening bidrar till att skapa en nära relation till filmens karaktärer.

Tyvärr sänks filmens kvalitet när ungefär hälften av den gått, då ett i mitt tycke smått onödigt temporärt berättarskifte sker och filmens svettigt skrämmande atmosfär för en stund avbryts av att nya karaktärer introduceras. [REC] 2 presenterar orsaken till varför folk blir zombie-liknande varelser, och utan att här avslöja vad orsaken är kan jag säga att jag tycker det är ett intressant grepp som definitivt föll mig i smaken och bidrog till att ge filmen en ytterligare dimension av skräck. Att filmskaparna sedan inte riktigt lyckas med att knyta ihop säcken på ett för mig tillfredsställande sätt är synd, men det betyder inte att slutet är dåligt, inte alls. Det är en väldigt intressant idé som helt enkelt inte utförs så bra som man kan hoppas.

Kan det bli en [REC] 3 då? Det verkar så, då det åtminstone finns en officiell hemsida uppe, där textraden "PRÓXIMAMENTE" (som betyder "Soon") är det enda som syns. Jag hoppas de tar vidare storyn i rätt riktning och lyckas göra en bra trilogi, då [REC] 2 helt klart är en bra uppföljare, om än inte lika bra som dess föregångare.

Recension: Beyond the Door (1974)

2010-02-13T18:10:00.000-08:00

Jag har på senare dar fått en smak, lust, eller vad man nu än vill kalla det, för att se filmer med ockult och/eller djävulstema. Dock har det inte blivit så många hittills, även fast det finns ett helt gäng som jag är sugen på att se. Dags att ta tjuren vid hornen, tänkte jag, och därmed se en sån här film, och denna gång föll valet på den italienska Beyond the Door. Med tanke på min förkärlek till italiensk film från denna gyllene era (70-talet), så var mina förväntningar åtminstone såpass högt ställda att jag hoppades få en underhållande filmstund.

Det som förvånade mig mest med filmen var att den var mycket otäckare än jag väntat mig. Det är inte konstant otäckt, och det är inte alls den läskigaste film jag sett, men i vissa scener lyckas filmskaparna väl med att skapa en skräckfylld stämning. Något jag uppskattade var hur de använt sig av ljud för att skrämma tittaren, något som enligt mig funkade väl, då jag tycker att vissa av de ljudeffekter som används för att simulera djävulen/demonen som besitter den stackars kvinnliga huvudrollsinnehavaren, var otäcka. Jag hade snarare väntat mig en något halvcheezy italiensk rulle som kanske lånade lite väl mycket från amerikanska förlagor, men i mina ögon lyckas Beyond the Door åtminstone vara någorlunda... originell kanske inte är rätt ord, men i alla fall egen.

Filmen besitter även en väldigt speciell stämning som bidrar till att intrigen ibland är rätt svår att få grepp om. Saker händer utan att det förklaras tydligt, något som inte alls behöver vara negativt, och i vissa fall funkar, men här blir det kanske något för mycket, då jag tappade fokus lite på filmens handling i all den smått luddiga stämning som filmen har. Beyond the Door var, trots sina brister, en bra och underhållande film, som dock kunde vunnit på att vara lite kortare och lite rakare i sitt berättande, som de som uppskattar italiensk film från denna tidsperiod borde ta till sig med nöje.

The Orphan (2009)

2010-01-25T13:36:00.001-08:00

Ibland stämmer det gamla ordspråket 'döm inte en bok efter dess omslag' väl. Ett utmärkt exempel är filmen The Orphan, vars poster jag finner tämligen gräsligt. Mitt första intryck av den här filmen, helt dömt utifrån postern ska tilläggas, var att det verkade vara en sunkig och trist 00-talsskräckis med fula effekter och kass handling. Sen började dom bra recensionerna dyka upp, och jag fick mig en tankeställare; kan detta vara bra, trots postern?
Det är väl redan nu ganska uppenbart att mitt svar blir ett rungande 'Ja!' på den frågan. Trots att läskiga barn knappast är ett nytt koncept inom skräckfilmen lyckas den här filmen kännas fräsch och någorlunda originell. Det är välspelat och känns proffsigt gjort; dessutom befriat från CGI som gör ont i ögonen och skådisar inhyrda på grund av deras utseende. Det är ingen film med jättehögt tempo, men det är knappast segt överhuvudtaget; istället är det nagelbitarspänning med en rejäl stämningsuppbyggnad. Det är bra skådisar och filmskaparna har fattat att man inte behöver ösa hinkar med gore för att tillfredsställa publiken (även om blod kan vara en trevlig filmingrediens) och att det faktiskt går att göra en bra, och framförallt spännande, skräckfilm som förlitar sig på handling och stämning.
Att filmen dessutom har en av de mest oväntade och obehagliga twistar jag skådat på film gör det knappast sämre, och att karaktären Esther lyckas vara en ordentligt obehaglig liten unge bidrar bara till att skapa ännu mer otäck stämning. Det här verket ska filmskaparna ha en eloge för, jag hade inte vågat hoppas på att det skulle vara såpass bra. Visst har den väl sina skönhetsfläckar, men det är inga större sådana som på något sätt stör filmupplevelsen, och jag struntar därmed i att ta upp dom här. Det räcker med att säga att The Orphan är en av de bästa skräckfilmerna från 2009, och att postern inte på något sätt representerar filmen.

Besökarna (1988)

2010-01-22T17:55:00.000-08:00

Vissa filmer tjänar mest på att få vara ett nostalgiskt minne, något man ser tillbaka på som något bra. Ett typexempel på en sådan film är den svenska skräckisen Besökarna som jag senast såg för sisådär 8-9 år sedan; när jag var bra mycket yngre, med andra ord. Då tyckte jag att det var bland det läskigaste jag sett, och det var väl till stor del därför som jag valde att se om filmen.

När jag ser den nu, med både äldre och mer kritiska ögon, är det inte alls någon läskig film. Inte alls, faktiskt. Det hela är istället en tafflig produktion som känns som något som ett gäng polare slängt ihop och på något vänster lyckats få finansiering till. Storyn är både tam och väldigt icke-originell; den lånar friskt från andra (och bra) filmer som t.ex. The Changeling och Poltergeist. Den tillför ingenting alls och har heller inget egentligt värde, förutom att det väl på ett sätt är "kul" att se en svensk skräckis, det finns ju trots allt inte så många i genren, och särskilt inte många som är minnesvärda.
Även om filmen är en medioker skapelse är den inte helt usel, fast de delar som väl är icke-usla är det av fel anledningar. Filmen har scener som är så dåliga och/eller pajiga att de blir underhållande att se. Kjell Bergqvists skådespel är ett typexempel på detta, då karln konstant spelar över och man undrar vissa stunder vad i hela friden människan håller på med och förundras över vilken total brist av (bra) regi han fått. Lena Endre och Johannes Brost är knappast bra dom heller, men ges inte lika mycket screentime som Bergqvist och slipper därmed framstå som lika löjliga.

Minnet svek mig, med andra ord. Det här är varken bra eller det minsta otäckt. Den är i ett fåtal stunder underhållande i all sin tafflighet, men absolut inget jag kommer se om, särskilt nu med facit i hand. Det värde den i slutändan har är väl just att det är en svensk skräckfilm; fast å andra sidan hjälper den knappast till att ge genren någon cred alls. Summerat; Besökarna är inget man egentligen behöver se, om inte annat för att ytterligare förankra tanken om att svensk skräckfilm oftast inte är något att hänga i granen.

Rapport: Den Magiska Biodagen 2009

2009-04-26T11:55:00.000-07:00

Ja, då är jag sen ett par timmar sedan hemkommen från Alingsås och Den Magiska Biodagen som ägde rum igår (25 april). Jag kom fram till Alingsås vid halv 12-tiden och mötte där upp arrangören samt regissören till filmen House of Orphans som skulle visas under dagen. Vädret var strålande och började med att jag i väntan på att den första filmen skulle börja visas gick runt lite bland det utbud av film som fanns till salu och bläddrade lite.

Filmerna som jag såg under dagen var följande:
Eden Lake - Obehaglig och omskakande terrorfilm som levde upp till förväntningarna
Chainsaw Cheerleaders - Amatörfilm, minst sagt, tyvärr inte av den goda sorten
House by the Cemetary - Lucio Fulcis ologiska och otäcka surrealistiska klassiker som sågs på bio för första gången, riktigt trevligt!
House of Orphans - Tyvärr för "amatörig" för min smak, men det märks att det finns en vilja att göra något bra
Suspiria - Världens bästa film. På bioduk. Behövs det sägas något mer än att det var en helt fantastisk upplevelse?

I det stora hela var det en väldigt trevlig dag, jag fick träffa likasinnade människor som uppskattar samma typ av film som mig och snacka film och bara ha det allmänt trevligt! Jag ser fram emot att få uppleva det här igen nästa år och jag har vissa filmer jag hoppas på att få se på storduk då. Men jag är rätt säker på att jag kommer att bli nöjd oavsett vilka filmer som visas, för det här arrangemanget var av högsta kvalitet!

Strike Commando 2 (1988)

2009-04-20T10:44:00.000-07:00

Den första Strike Commando var för mig en ren fröjd att få uppleva. Där visade trashmästaren Bruno Mattei på sina färdigheter i att göra heltokig dumaction med röj från början till slut. Det var därför jag med vissa förhoppningar tog mig an uppföljaren till den filmen, med hopp om att få uppleva något som åtminstone kunde erbjuda galen underhållning, även om det skulle bli svårt (i princip omöjligt) att leva upp till första filmens nivå.

Handlingen kretsar återigen kring den ärrade Vietnam-veteranen Michael Ransom. Denna gång får han i uppdrag att frita en gammal major som blivit kidnappade av kommunister som hotar att lämna över honom till KGB om de inte får en sjujäkla massa diamanter i lösensumma. Väl tillbaks i Vietnam visar det sig dock att saker och ting inte är som de först verkade, och Ransom får ta sig an sitt livs kanske svåraste uppgift...

Min största oro med den här filmen var att inte den förre huvudrollsinehavaren Reb Brown var med. Jag är stormförtjust i hans roller han har i de två filmer han gjorde med Mattei och det var därför lite synd att se att han inte skulle vara med i den här. Men självklart visste en regissör av Matteis kaliber vad som måste göras, och han ersatte den tidigare huvudrollen med den nästan lika hårda Brent Huff, som förutom den här filmen gjort två andra Mattei-rullar (varav den ena, Born to Fight, är en makalöst underhållande film). Huff sköter sig såklart toppenbra som ersättare och springer runt och skriker och pangar ihjäl onda gulingar i ett rasande tempo.

Dock måste det sägas att den här filmen inte är lika lyckad som dess föregångare; den är inte lika röjig, vilket var den första filmens stora behållning. Sen har man försökt föra in några slags komiskt (?) laddade scener i den här filmen, vilket i ärlighetens namn funkar sådär. Men, därmed inte sagt att det inte är en bra film, för det är det. Vi bjuds på rejäl underhållning i bästa trash-anda och det är väldigt få, om ens någon, sekund av filmen som känns som dötid. Gillar man den typ av film där det inte behövs mer än ren och skär underhållning så är Strike Commando 2 ett ypperligt sätt att döda 1,5 timme på.

Gory-Glory Magazine #2

2009-04-19T15:52:00.000-07:00

Ja, då var det så dags för en recension av det andra numret av detta relativt nystartade svenska fanzine som inriktar sig på lite annorlunda film än vad som är vanligt i svensk filmjournalistik. I inledningen i detta nummer talar man om att det förra numret sålt bra, samt bifogar ett gäng goda ord för tidningen och hur den mottagits. Detta är såklart jättekul, såna här initiativ ska verkligen stödjas, och även om jag tyckte att nummer ett ibland led lite väl av slarvfel var den i det stora hela en skön stunds läsning. Dessutom är fanzine-formen väldigt charmig, och den lyckades verkligen grabbarna bakom Gory-Glory att fånga.

Tyvärr måste jag säga att tidningens stora brist även denna gång är recensionerna. Det är inte lika slarvigt utfört, så det har blivit en del bättre, men det är fortfarande inte jättehög klass på dom, tyvärr. Jag saknar fortfarande mer personliga åsikter och omdömen, istället för dom handlingsredogörelser som nu utgör större delen av recensionerna. Jag är säker på att herrarna bakom tidningen har massa intressant att säga med sina egna ord om filmerna, och det är främst det jag vill läsa, inte vad filmen handlar om. Hoppas på det i fortsättningen! Dock så måste jag berömma att man recenserar ett gäng av en av mina favoritregissörer Bruno Matteis nyare filmer, tummen upp för det!

Som i det förra numret är det intervjuerna som är denna lilla blaskas största behållning. Denna gång har man fått hjälp av Fred Andersson, som tidigare bland annat varit med och gjort den svenska sci-fi/drama/skräckfilmen Kraftverk 3714 som släpptes på dvd för ett par år sen. Hans intervju med kultskådisen Michael Sopkiw är välskriven och ställer intressanta frågor, men får även väldigt långa och underhållande svar av den intervjuade, så det är verkligen en lyckad intervju där både frågor och svar är intressanta att få ta del av.
Den andra intervjun är med Jan Schmidt, som är en av männen bakom det danska bolaget Another World Entertainment, som släpper en del kult/explotaition-film på dvd. Även den är intervjun är en trevlig läsupplevelse där vettiga frågor möts av bra svar. Intervjuerna har för min del visat sig vara det här fanzinets starkaste sida, och jag ser i framtiden fram mot massa fler intressanta sådana!

För att summera det hela; nummer två är en förbättring mot det första. Man har varit lite noggrannare med arbetet med fanzinet. Recensionerna är lite tunna, men kompenseras av de välskrivna intervjuerna och den charmiga och fina layouten som passar det här formatet perfekt. Jag ser mycket fram mot att få läsa fler nummer av Gory-Glory!

A Nightmare on Elm Street (1984)

2009-04-14T14:31:00.000-07:00

Jaha, då var det dags för en av 80-talets franchisegiganter med en av de största skräckikonerna någonsin. Min relation till den här filmen är lite speciell, då det var en av de absolut första som jag såg som liten grabb och jag fastnade direkt för den. Jag har under årens lopp sett om den ett par gånger, och gillat den lika mycket varje gång. Nu var det ett tag sen, så det var dags att se om den fortfarande höll det höga mått jag minns...

Handlingen här kanske inte behövs berättas egentligen, men what the heck. Ett gäng ungdomar drömmer liknande drömmar om en mystisk figur klädd i en randig tröja som har en handske med knivar som fingrar. Snart börjar drömmarna bli väldigt farliga och det blir en kamp på liv och död, då det visar sig att det som händer i drömmen även händer på riktigt...

Jovisst höll den måttet, med råga till och med. Det som regissören Wes Craven lyckas väldigt bra med är att skapa en drömlik atmosfär som håller i sig under hela filmen, även under dess "vakna" stunder. Ofta är det väldigt få karaktärer närvarande under scenerna, det är tomma gator och staden känns allmänt öde; vilket bidrar till att ge filmen en smått surrealistiskt ton, vilken bara förstärks av faktumet att mardrömmarnas effekter påverkar verkligheten också. Soundtracket är fantastiskt, ett av de absolut bästa skräckfilmsgenren har att erbjuda överhuvudtaget. Men främst är det stämningen som filmen vinner på, och den väldigt lyckat utförda originella idén som bygger filmens grundstomme. I uppföljarna blev ofta mördaren Freddy Krueger en komisk karaktär, men här är han fortfarande otäck, och den humor som förekommer är inte direkt lättsam, utan framhäver snarare hans obehaglighet.

Ett bevis på att en film är bra är att man kan se den många gånger utan att tröttna på den, och så är fallet med denna. Craven gör en originell tagning på slashergenren och skapar något som verkligen känns eget och nytt i en genre där användandet av en färdig mall var otroligt vanligt förekommande. En av 80-talets allra starkaste kort och en för mig väldigt betydelsefull film som delvis banade vägen för det filmintresse som jag idag har. En klassiker (även om ordet är utnött) som tåls att ses om flera gånger.

Gory-Glory Magazine #1

2009-04-14T07:03:00.000-07:00

Jaha, då var det dags för bloggens första recension som inte är av en film. Jag blev kontaktad av Carl-Johan Rudnert, en av de två upphovsmännen till detta fanzine och blev erbjuden ett gratisex av vardera nummer för recension, vilket jag såklart gladeligen mottog. Jag tycker det är ett väldigt kul initiativ att någon gör en tidning som fokuserar på lite annorlunda film, känns som ett välkommet inslag!

I det första numret bjuds vi på recensioner, intervjuer och två reportage. Recensionerna är det som det förekommer mest av, och tyvärr också det som är tidningens svagaste sida. Ofta är det ganska slarvigt språk med meningar som blir lite förvirrande att läsa. Sen saknar jag även mer personliga åsikter eller funderingar i recensionerna som ibland består mer utav en sammanfattning av handlingen än ett omdöme på filmen.

Tidningens stora behållning är intervjuerna som verkligen är roliga att läsa. Den första personen som intervjuas är den legendariska franska regissören Jean Rollin, som jag dock inte har några direkt större erfarenheter av. Det är en enkel men trevlig intervju och det känns verkligen som att intervjuaren beundrar Rollin. Den andra intervjun är med Marc Caro, som jag måste erkänna inte hade hört talas om innan. Ändå blev det en för mig intressant intervju som även denna känns som att den kommer från någon med ett genuint intresse för intervju"offret". Den tredje och sista intervjun är enligt mig även den bästa. Den är med regissören Peter Berg, som ligger bakom svenska kultskräckisen Scorched Heat där bland annat Harald Treutiger medverkar. Det är en väldigt uttömmande intervju med flera roliga och intressanta anekdoter kring inspelningen av hans filmer och arbetet med dom.

I det stora hela är debutnumret en trevlig läsupplevelse som dock lider av lite språkliga misstag och kanske skulle behöva korrekturläsas innan tryck. Men det känns verkligen som att skaparna bakom den brinner för det dom gör och att dom har ett starkt intresse för den här typen av film som lyser igenom och smittar av sig på läsaren. Layouten är fin och blandar bilder och text på ett bra sätt, utseendet känns väldigt personligt vilket jag uppskattar stort. Ska bli intressant att följa den här tidningen i fortsättningen!

Superstition (1982)

2009-04-08T16:36:00.000-07:00

Superstition handlar om en familj som flyttar in i ett gammalt hus som ägs av kyrkan. Huset har en mörk historia med många brutala dödsfall. Den gamla grannfrun talar om mystiska saker och den lokala prästen bestämmer sig för att ta reda på mer om det gamla huset. Det visar sig att huset vart hemvist för ren ondska ända sedan en häxa blev avrättad i dammen bredvid för nästan 300 år sedan. Men vissa saker dör inte i första taget...

Det här är verkligen en speciell film, på flera sätt, och det menar jag bara i positiva ordalag. Det som främst fångar mig med den här filmen är dess nästan egendomliga atmosfär. Ofta finner man någon sorts hopp eller lättsamhet i skräckfilm, men här har man valt att istället kasta in tittaren i en obarmhärtig och mörk atmosfär där ingen visas nåd överhuvudtaget. Det är en väldigt elak stämning och filmen vågar verkligen gå sin egen väg genom att bryta flera av de klassiska mönster som man är van att se när det kommer till den här typen av övernaturlig skräck. Folk dör som flugor, och inte bara det, de dör på väldigt brutala och snyggt iscensatta sätt också, vi får bland annat se en mikrovågsugn göra allvarlig skada på ett huvud(!).

Det är andra gången jag ser Superstition och jag måste säga att den är bättre än jag minns den, och då hade jag ändå väldigt goda minnen av den. Den vågar göra något eget och anpassar sig inte efter hur en skräckfilms händelseförlopp brukar se ut; dessutom gör den det väldigt bra! Dessutom är soundtracket väldigt stämningsfullt och passar filmens atmosfär utmärkt. En film jag kommer se om många gånger. En sann pärla!

Curtains (1983)

2009-04-06T15:26:00.000-07:00

Det här är en av de slasherfilmer som det var ett tag sedan jag såg och som därför behövs ses om för att färska upp mitt minne. Det jag minns av den var att det var en rätt bra slasher som på vissa sätt kändes egen och unik. Upp till bevis för att se hur väl mina minnen håller...

Filmen handlar om ett gäng skådespelerskor som alla åker ut till en regissörs villa för att provspela för en och samma roll. Snart börjar dom försvinna, en efter en, och med tanke på omständigheterna är alla misstänkta. Samtidigt kommer den tidigare påtänkta skådespelerskan för rollen ut till villan efter att ha rymt från ett mentalsjukhus...

Tyvärr måste jag säga att mitt minne svek mig denna gång, det här var inte alls så bra som jag minns det. Den scen som etsat sig fast på mitt minne är även den filmens i princip bästa, så det var nog därför jag minns Curtains som så mycket bättre än vad den egentligen är. Dess problem är inte på något sätt hantverksmässigt, utan att den ofta är så seg och långtråkig. Många scener känns utdragna, vilket gör att man tappar intresset smått. På detta har vi också vissa scener som är väldigt förvirrande placerande, och det bidrar till att man blir ännu mer oengagerad i filmen och upplevelsen blir därmed en sämre.

Det som filmen har är väl för genren bra skådespeleri och en mördare med läcker mask, men tyvärr inte så mycket mer. Slutet är rätt bra det också, men sträckan dit är alltför lång och kantad av alltför många utdragna minuter som jag tror med godo hade kunnat skalats ner för att ge ett bättre flyt i intrigen. Den här filmen är ingen man behöver se eller lägga på minnet, förutom om man möjligen vill se så många slashers som möjligt (som jag...). Annars är det en film som har potential, men som stannar vid att vara en medioker slasher.

Sweet Sixteen (1983)

2009-04-05T15:32:00.000-07:00

Ja, med Slumber Party Massacre-trilogin avverkad är det då dags att bege sig vidare in i den djupa slasherdjungeln. Detta är en film som relativt nyligen gavs ut på dvd av Code Red, ett bolag som verkar ha en liten vinkling på att ge ut smått obskyra filmer, varav en del är slashers, något som absolut ska uppmuntras!

Melissa är en snart sexton år gammal tjej som är ny i den lilla staden i Texas. Det som är underligt med henne är att alla killar hon håller på med blir brutalt mördade. Polisen får ett svårt fall på sina händer där det inte är tydligt vem som ligger bakom morden eller varför...

Den här filmen är mer som ett mordmysterium än en slasher där vi följer mördaren i hans eller hennes jakt på nya offer, och då menar jag alltså att fokus här ligger mer på själva arbetet med att luska ut vem det är som kan ligga bakom morden. Det är en bra idé, men tyvärr är utförandet inte riktigt lika bra. Filmen blir ofta trist ganska snabbt och ibland försöker man få in sidospår i handlingen som istället bara rör om och känns som utfyllnad än något som är viktigt för att filmens intrig ska fortlöpa framåt. Det verkar som att filmskaparna inte riktigt vet var dom ska ta vägen och det bildar ett förvirrat intryck som förstör helhetsbilden markant...

Slutet är även det rätt taskigt utfört. Själva motivet bakom alla mord är bra, men sättet som mördaren upptäcks på känns väldigt oengagerat utfört och något som man mer har hafsat ihop för att få fram ett slut på filmen och knyta ihop säcken. Det är något som i övrigt speglar hela filmen; ett oengagemang. Dock vill jag inte spy galla helt över filmen, den har ett schysst tempo och intressant upplägg med ett relativt intressant karaktärsgalleri för att vara en sån här film. Med lite mer finess i hantverket hade det här kunnat bli något, nu blir det mer nåt man glömmer bort och går vidare efter.

Slumber Party Massacre 3 (1990)

2009-04-02T16:10:00.000-07:00

Efter den rätt ut sagt genomhemska Slumber Party Massacre 2 borde jag väl ha kommit på bättre tankar? Men nej då, jag är fortfarande kvar i min slasheryra och bestämde mig därför att avsluta den här trilogin (jag räknar inte 2000-talets Cheerleader Massacre som en del i serien) och se hurdant man lyckas avsluta det hela. Jag gick in med inställningen om att det knappast kunde bli sämre än del två iallafall...

Filmens handling är väldigt lik ettans; ett gäng tjejer ska ha pyjamasparty och de bjuder in lite killar för att höja stämningen ytterligare. Snart börjar det dock hända saker, skumt folk smyger omkring huset och personer försvinner. Det visar sig att pyjamaspartyt de hoppats bli så roligt blir något att minnas för livet, men inte av rätt anledningar. Så, det enda vi saknar från första filmen är en galning som har rymt, det får vi inte här, annars är det väldigt likt.

Och ja, den här var tro det eller ej en i mina ögon bra film. Ett sjujäkla uppryck från del två i serien där man sjabblar bort allt; här har man istället gått tillbaka mer till hur ettan är och kör på en mer vettig handling utan gitarrborrsviftande rockstjärnemördare och musikvideodoftande scener blandat med massa usla drömsekvenser. Liksom ettan är det en hög bodycount och morden är ofta blodiga och snaskiga (bland annat blir en mördad med en "house-for-sale"-skylt!) och de avverkas i en rätt ordentlig fart när det väl börjar slaktas på riktigt. Tempot i övrigt är bra det också, även om man troligen hade kunnat gjort filmen tio minuter kortare och fått den lika lång som de två övriga delarna i serien.

Liksom de andra två filmerna är även denna regisserad av en tjej, men det märks knappast. Det är massa naket och stämningen är återigen ofta väldigt grabbig. Egentligen är kanske den här filmen jättedålig, men det missade jag isåfall. Jag gillade den; den bjöd på god underhållning och en massa schyssta mord och trots att den är gjord på den (ofta väldigt) sunkiga 90-talet märks inte det av nämnvärt, utan filmen känns snarare som en gammal god 80-talsrökare med allt vad det innebär. Inget jag kanske ser om i första taget, men något jag definitivt skulle kunna se om, vilket är ett bra tecken. Gillar man sin slasher dum och blodig så är det här ett hett tips!

Slumber Party Massacre 2 (1987)

2009-04-01T14:10:00.000-07:00

Uppföljare... Vad ska man säga om det? Det är en typ av film som är av en väldigt skiftande kvalitet; det finns dom som är bra, vissa bättre än dess föregångare, sen finns det dom som är...hemska. Jag valde att se den här filmen eftersom jag gillade den första. Tyvärr, så valde jag att se den här filmen. Det blev en...upplevelse.

Hjältinnan från första filmens lillasyrra och hennes tjejkompisar har ett rockband och en helg bestämmer de sig för att åka ut till en av tjejernas föräldrars nya fina villa för att festa och öva med bandet. Huvudpersonen har återkommande drömmar om en mördare med en borr och minns vad hon och hennes syrra fick gå igenom. Frågan är om det bara är drömmar, eller om det hon ser är på riktigt?

Självklart är det på riktigt! Nu kanske jag avslöjade något i filmen, men se det som en tjänst. Det här är en film som ingen mänsklig eller icke-mänsklig varelse ska behöva uppleva någonsin i sitt liv. Ibland kommer det en sån där film som är så dålig att du funderar på vad du egentligen gör med ditt liv när du ser såna filmer; det här är ett typexempel på en sån film. Jag pratar i en tidigare recension om hur dålig Blood Beat var, men den är ju nästan ett mästerverk jämfört med den här vidrigt stinkande soppan av uselhet. Eller usel, det är ett snällt ord. Det skulle nog krävas nya ord för att beskriva hur pass dålig den här filmen är. Jag finner inte ord.

Vad är så dåligt då? Ja, allt. Men det är ju ingen vidare motivering. För det första så blandar filmen in fula drömsekvenser titt som tätt, vilket inte funkar nånstans. För det andra är vissa scener som usla 80-talsmusikvideos där karaktärerna dansar, sjunger och tittar in i kameran (ja, det är sant!). För det tredje ser mördaren ut som en bortglömd rockstjärna och han har dessutom en elgitarr som vapen. Med en borr i. Kanske låter kul, men jag lovar att det är allt annat än kul. Inget är kul med den här filmen. Undvik till varje pris, för er egen mentala hälsa.

Slumber Party Massacre (1982)

2009-04-01T10:34:00.000-07:00

Den här filmen var det bra längesen jag såg sist (4 år sen, ungefär), men det jag minns av den var mestadels positivt. Med tanke på vilken typ av film jag särskilt för tillfället har fått ett stort sug att titta på tyckte jag att det passade sig att ta och se om den här filmen för att se om den fortfarande höll måttet, nu när jag har lite mer sedda slashers i mitt bagage...

Ett gäng tjejer ska ha ett pyjamasparty hos en av tjejerna vars föräldrar åkt bort ett par dagar. I samma veva rymmer en mördare från ett sinnessjukhus och beger sig (så klart) till den staden där tjejerna håller hus. Snart börjar det försvinna folk och tjejerna och samtliga inblandade kommer att få en natt de sent ska glömma, om de överlever den vill säga. Upplägget galen mördare + massa tjejer kan väl knappast slå fel?

Närå, det tycker jag absolut inte att det gör. Filmen håller i mina ögon fortfarande måttet och är med sin korta längd (76 minuter) ett litet kraftpaket fyllt med god underhållning i sann slasheranda. Det är sällan långt mellan morden och de flesta av dom är relativt grafiska, och vissa av dom rejält dumma, som när mördaren på något sätt lyckas skära halsen av en tjej med sin borrmaskin (som är i princip det enda vapnet han använder!). Tempot är på högsta nivå redan från första stund och det ges inte plats för några i sammanhanget onödiga saker som inte hör hemma i filmen; här satsas krutet istället på det man kan förvänta sig av en sån här film. Filmens svagaste sida är väl egentligen mördaren som är rätt okarismatisk och bara gör sitt jobb, men det funkar väl i den här filmen, även om det hade vart roligare om han hade fått lite mer karaktär, eftersom man redan från början vet vem som är mördaren.

En intressant grej med den här filmen är att den är väldigt sleazig och innehåller en hel del mer eller mindre motiverade nakenscener (vilket jag såklart inte klagar på), det kanske inte låter så speciellt? Näe, egentligen inte, om det inte vore för att det är kvinnor som ligger bakom både regi och manus. Nu vill jag inte låta som någon könsförtryckare som inte anser att kvinnor har i slashergenren att göra, utan jag tycker mer det är en intressant sak att en film som känns så "grabbig" inte är gjord av män, strålande helt enkelt! Vad jag sett på internet är inte det här någon omtyckt film direkt, och jag kan inte förstå varför riktigt. Den bjuder på god och stundtals god underhållning med hög bodycount, nakna tjejer och blodiga mord. Troligen en film jag kommer se om igen!

The Undertaker (1988)

2009-03-30T15:37:00.000-07:00

En av mina absoluta favoritfilmer är den briljanta Maniac från 1980, där Joe Spinell spelar en minst sagt galen man som har ihjäl kvinnor på riktigt brutala sätt. Det jag hade läst om filmen jag nu ska recensera var att den hade en del gemensamt med Maniac handlingsmässigt, men den har förutom det även samme skådis i huvudrollen, och det var hans medverkan som gjorde mig nyfiken på den här filmen.

Den handlar om en begravningsentrepenör som gör mer med sina lik än att bara fixa i ordning dom inför den sista vilan, han talar även med dom. De människor han mördar tar han ner i sin källare och hänger upp för att ha som sällskap, men han får problem när folk börjar misstänka hans skumma vanor i samband med att det försvinner massa folk...

Nej, det här var inte i närheten av mästerverket Maniac, tyvärr. Men det hade jag knappast kunnat vänta mig heller, men jag hade åtminstonde väntat mig lite mer än vad jag fick här. Tempot är genom hela filmen rätt segt och handlingen är tämligen oengagerande, fylld med karaktärer som är mer irriterande än att de fyller någon vettig funktion i intrigen. Stämningen som i en slasher kan vara så otroligt charmig är här vad jag med det bästa ordvalet kan beskriva som sunkig. Det, tillsammans med det sega tempot och de allt för många trista karaktärerna gör att filmen blir bra mycket tråkigare att titta på och man bryr sig mindre om vad som försiggår.

Men, filmen har inte bara dåliga sidor, även om det tyvärr är dom som är överhängande. Spinell är liksom i Maniac strålande i rollen som psykopat och det är han som bär upp hela filmen på sina axlar. Han har ett väldigt obehagligt kroppsspråk samt en röst som man knappast kan kalla för trevlig, vilket bidrar till att göra hans karaktär till en riktigt otäck typ. Sen finns det en del schyssta mord också, men det är i princip allt. Det här är väl ingen film jag direkt kan rekommendera, om man nu inte måste se varenda slasher som har gjorts. Det vore väl isåfall för Spinells prestation, som dock inte gör filmen värd att se, men kan vara värd att kika in om man inte har nåt bättre för sig.

Graduation Day (1981)

2009-03-29T18:16:00.000-07:00

OK, dags för ännu en slasher...vad annars? Denna gång är det en med idrottstema, och om mitt minne inte sviker mig så har jag bara sett en film som haft det temat innan, den smått obskyra, och dumma Fatal Games.

Filmen inleds med att en tjej dör under ett tävlingslopp i sprint. Allas blickar riktas mot coachen för laget, som anklagas för att ha pressat tjejen allt för hårt. Hennes syster anländer till skolan för att på examensdagen ta emot sin döda systers diplom och en trofé. Kort därefter börjar någon ha ihjäl resten av skolans idrottslag, en efter en...

Visst fick jag vad jag väntat mig, och det gör mig väldigt glad! Dock var filmen inte alls så cheesy som recensioner jag läst antytt att den ska ha varit. Därmed inte sagt att den inte är cheesy, för det är den verkligen, men inte hela tiden, utan snarare stundtals. Oftast är filmen en bra slasher med finfina mord av alla möjliga slag och ett tempo som funkar perfekt och lämnar filmen utan några döda sekunder. De dumma scenerna är så otroligt korkat härliga att jag föll pladask för dom; vad sägs om en pianolärare som fixar dåliga elevers betyg med okonventionella metoder? Och det är bara ett exempel på all härlig dumhet som förekommer...

Twisten är ofta en betydande del i slashern; det är då vi får veta vem som ligger bakom morden och även varför. Graduation Day lyckas verkligen få till en snygg twist på slutet med ett bakomliggande motiv som känns vettigt (om man nu utgår från slashervärldens värderingar). Lökig 80-talsmusik, en del naket, schyssta mord... Den här filmen har det mesta man kan kräva, även om den i ordets rätta bemärkelse kanske inte är en bra film, så är den vad man kan förvänta sig att den ska vara; rejäl underhållning!

The House on Sorority Row (1983)

2009-03-29T14:42:00.000-07:00

Gissa vad? Ännu en slasher! Den här filmen håller det just nu på att göras en remake på, fast den har dom förkortat namnet på och den kommer bara heta Sorority Row, ska bli kul att se hur den kan bli, jag tycker det är intressant med slasher-remakes, även om resultatet ibland blir allt annat än ens i närheten bra så finns det dom filmer som "berättigar" remakeandet. Men nog om det. Som ännu en 80-talsslasher i den stora våg som kom på den gamla goda tiden, hur står sig den här filmen mot all konkurrens?

Handlingen kretsar kring ett gäng kvinnliga studenter som ska avsluta sina studier med en hejdundrande fest i sin studentbostad. Ägarinnan är dock en sur gammal tant som av någon anledning alltid stänger ner huset runt datumet för terminens slut, och hon tänker inte låta det bli något festande i hennes hus. Tjejerna är trötta på hennes griniga beteende, och bestämmer sig för att spela den gamla tanten ett ordentligt spratt som ska få henne på andra tankar. (Självklart) går det fel och tjejerna befinner sig snart i en livsfarlig situation...

Handlingsmässigt är det inget direkt annorlunda mot hur det brukar se ut; vi har ett hämndmotiv som i så många andra (och väldigt bra) filmer samt ett gäng ungdomar som festar och blir berövade livet, en efter en. Filmen har ett schysst tempo och blir aldrig tråkig, dessutom är det en slags bakomstory som håller intresset uppe ytterligare och gör filmen roligare att titta på. Tyvärr är morden inte dom roligaste som har hänt i en slasher... Mördaren har ihjäl folk med precis samma vapen hela tiden, om än på olika sätt, och vissa mord känns rätt tama och inte som något man lagt ner värst mycket tid på att få det att se varken otäckt eller grisigt ut, vilket såklart är tråkigt, då schyssta mord är ett stort plus i den här typen av film (och om jag ska vara ärlig, i varenda film överhuvudtaget).

Det jag gillar mest med filmen är tidigare nämnda tempo, samt slutet som är skickligt gjort med en scen som är riktigt välgjord. Det är då som vi först får se mördaren i full outfit, vilket är lite synd då det är en snygg kostym som mördaren har på sig, hade vart kul att få se den under fler minuter än bara de sista scenerna. I slutändan är The House on Sorority Row väl ingen jättebra film, men sevärd är den om man gillar 80-talsskräck, och framför allt slashers. Den lägger sig i en slags mittenposition om man ska ranka slashers efter hur bra dom är och blir en film som man kan se när man avverkat alla dom bättre i genren.

The Slayer (1982)

2009-03-25T17:03:00.000-07:00

Ja, då var det dags igen. För en slasherrecension alltså, vad annars? Mitt sug på att se fler filmer i genren håller fortfarande i sig och det känns som att det kommer att fortsätta vara så ett tag till, vilket innebär att fler recensioner av slasherfilmer är att vänta här i bloggen!

The Slayer är också en sån där film jag viljat se ett tag, men aldrig kommit till skott med att göra. Den handlar om två par som åker ut till en obebodd ö för att komma ifrån storstan med dess föroreningar och stress. En av kvinnorna, Kay, har haft mardrömmar om ön och har onda aningar om att något dåligt kommer att hända där. Snart börjar det hända otäcka saker och gruppen kanske inte är så ensamma på ön som de först trodde att de var...

Det intressanta med den här filmen är att den lägger upp en väldigt typisk grund för storyn att fortsätta på, men att den sedan tar en avstickare från vad som brukar vara vanligt hos genren. Och det är något jag tycker fungerar väldigt bra, vilket är välkommet! Det förs in övernaturliga inslag som bidrar till att ge filmen en tämligen märklig och stundtals (särskilt mot slutet) riktigt otäck stämning, man får aldrig riktigt grepp om hur allt hänger ihop heller, vilket skapar en obehaglig atmosfär. Det är i övrigt en bra stämning raktigenom filmen och det är inte en tråkig sekund, utan istället skapas det med den intressanta storyn en nyfikenhet hos tittaren som gör att man verkligen vill se hur allt hänger ihop och hur det hela ska sluta.

Övernaturliga inslag kan vara förödande för en film, men här används det till filmens fördel och bidrar till att ge den en smärre unik karaktär. Utan att avslöja nåt så får vi inte heller något direkt tydligt slut, utan filmen lämnar tittaren med mer frågor än svar. Ännu ett guldkorn från slasherns guldålder, The Slayer är något som alla som har intresse av genren bör se; delvis för att det är en bra och spännande film, delvis för att den på vissa sätt är speciell.

The Mutilator (1985)

2009-03-23T10:12:00.000-07:00

Den här filmen är en av flera slashers jag viljat se ett bra tag, men av någon anledning dragit mig för att göra. I detta fall beror det troligen på all negativ kritik den har fått, något jag vanligtvis inte brukar bry mig om då filmer i slashergenren ofta blir orättvist bespottade för att vara dåliga, när det inte alls stämmer i mina ögon. Nu när jag ändå befann mig i mitt slasher-rus bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och äntligen se på The Mutilator.

Filmen handlar om ett gäng ungdomar som åker ut till en av killarnas pappas stuga för att spendera ett par sköna dagar vid stranden. När de kommer dit ser det ut som någon nyss varit där, men de låter det vara så länge och antar att det inte är någon fara. Självklart är så inte fallet, någon stryker runt i området med en förkärlek för vassa saker, något som ungdomarna bittert ska få erfara...

Den här filmen har en väldigt typisk slasherkänsla över sig och innehåller alla de ingredienser som så ofta förekommer i genren; kåta ungdomar, en avlägsen plats med brist på andra människor, en tokig mördare som inte drar sig för att avliva folk... Och det är ju precis det som man vill ha när man ser en sån här film! Nu är jag å andra sidan knappast emot slashers som vågar ta ut svängarna och göra något eget (ex. Superstition och Just Before Dawn), men jag är väldigt barnsligt förtjust i den typiska slashern som film och det känns som att jag aldrig kan få nog av den väl använda formulan som många av filmerna bygger på. Den där härliga 80-talskänslan som jag även den gillar väldigt mycket är med här den också och gör bara filmen till en (för mig) ännu större njutning.

Det här är ett typexempel på en av de filmer som får oförtjänt mycket negativ kritik, fast det är såklart bara min åsikt, men jag kan inte förstå vad det är som folk finner så dåligt med den här. Vad kan man egentligen vänta sig av en slasher från 80-talets mitt, förutom just en typisk slasher? Jag väntade mig inget annat än 90 minuters god underhållning; nu fick jag det och betydligt mer på köpet! Det är möjligt att min kärlek för genren får mig att i mångas ögon övervärdera den här filmen och höja den lite väl mycket till skyarna...men jag kunde ärligt talat knappt bry mig mindre. Jag tycker om The Mutilator jättemycket och jag hoppas att dvd-bolaget Code Red som talat om att ge ut den på officiell dvd snart fixar det. Det förtjänar jag och alla slasherfanatiker världen runt!

Iced (1988)

2009-03-22T07:21:00.000-07:00

Jag fortsätter i slasherns underbara tecken, trots att de tre senaste filmerna jag sett inte direkt var någon höjdare någon av dom. När jag tar mig an en film från sent 80-tal är det ofta med en viss skepticism måste jag erkänna, då jag av erfarenhet sett att de bästa filmerna gjordes under 80-talets senare hälft. Därför hade jag inga jättehöga förväntingar på skidslashern Iced...

En grupp människor åker till en stuga de blivit erbjudna att prova på i en fin skidort. Snart börjar det hända mystiska saker som har med gruppens förflutna att göra och en händelse som hände för fyra år sedan börjar ta ut sin rätt på dom. Med andra ord är det ett rätt typiskt hämnd-tema som vi sett många gånger förut hos genren, men det funkar ju väldigt ofta också, så varför inte köra på ett väl beprövat trick?

Mina förväntningar skulle visa sig vara fel ute. Jag gillar den här filmen! Det är en väldigt skön och avslappnad stämning och filmen blir aldrig någonsin tråkig, och det trots faktumet att det inte börjas mördas förrän under filmens sista sisådär 20 minuter. Skidortsmiljön funkar perfekt och blir ett alternativ till den välanvända läger-i-skogen-miljön som många slashers har. Det är en typisk 80-talskänsla över filmen, vilket jag finner jättecharmigt, precis som jag gör med resten av filmen. Morden då? Jodå, det är en av filmens starka sidor. Det används okonventionella mordvapen vilket bidrar till att ge morden en mer unik känsla och även göra dom roligare att titta på. Istället för en machete eller yxa får vi bland annat se istappar och skidstavar användas för elakheter...

Jag tror inte att "den vanliga filmtittaren" skulle uppskatta den här filmen värst mycket. Men jag gör det, och kommer att tänka på slashern Home Sweet Home som även den är en rätt dum men väldigt charmig och underhållande film som jag inte kan annat än att tycka om. Slasherdåren bör gilla Iced, då den innehåller allt det en slasher ska göra, samt att den använder sig av lite oprövade metoder och får det att funka. Den här filmen borde få en schysst dvd-utgåva så fler kan upptäcka den!

Blood Stalkers (1978)

2009-03-21T09:20:00.001-07:00

Ja, nu när jag ändå är inne i ett enormt sug för att se slasherfilm är det väl lika bra att fortsätta på det? Kan väl knappast finnas någon vettig orsak att sluta... Även om inte Blood Stalkers kan kallas för en regelrätt slasher har den uppenbara inslag från genren.

Filmen handlar om två par som åker ut till en gammal stuga mitt ute i ingenstans, där de snart blir attackerade av den blodtörstiga lokalbefolkningen. Intressant här är att den här filmen blir som en slags föregångare till många av de hillbilly-skräckisar som kommit på senare år, även om den här knappast var den första i sitt slag. Tyvärr så funkar den här filmen mer i teorin än i praktiken, och det intressanta upplägget räcker inte riktigt till...

Första halvan av filmen är uppbyggnad, men det är även den del som är bäst av filmen. Sen går det tyvärr utför, då det blir uppenbart att regissören inte har så värst mycket kompetens att komma med. Av någon anledning är flera av filmens senare scener i en vidrig slow motion, vilket bara både känns och ser otroligt dumt ut och bidrar till att göra vissa scener alldeles för långa. Dessutom är det väldigt, väldigt mörkt foto och det blir stundtals svårt att uppfatta vad det är som egentligen händer, vilket är väldigt frustrerande. Man får aldrig en vettig introduktion till mördarna, utan deras beteende förklaras med en riktigt taskig förklaring...

Dock är det inte någon genomdålig film, men i det stora hela är det tyvärr inget man behöver se, om man nu inte har en fascination för hillbillyskräckisar, eller är lika dåraktigt förälskad i slashergenren som mig. Dock så gillar jag huvudpersonens desperata jakt på hjälp, då filmen frambringar en rätt svart människosyn där varje individ sköter sig själv utan att visa tecken på empati. Tyvärr förstörs även detta av en riktigt taskigt upplagd scen. Det här hade kunnat bli mycket bättre, nu blir det bara en medioker film som har ett par intressanta idéer som inte räcker ända fram.

Blood Beat (1985)

2009-03-20T19:26:00.000-07:00

Jag nämnde i min förra recension att min kärlek för slasherfilm ibland har lett mig till mindre bra filmer. Ibland leder det även uppenbarligen till riktiga hemskheter till filmer, filmer som aldrig borde fått sett dagens ljus och som mänskliga ögon aldrig borde blivit utsatta för. Jag antar att det är rätt tydligt var recensionen är på väg redan nu...

Blood Beat handlar om en familj som ska fira jul ute i vischan. Snart börjar det hända massa skumma saker, och det visar sig att en gammal ond ande från en samurajkrigare ligger bakom. Med någon form av telepatiska krafter är det upp till familjen att stoppa den här ondingen. Ja, ni läste rätt. Det här är vad filmen handlar om. Verkar det bra? Nej, jag tänkte väl så. Det är inte bra heller.

Två saker som för mig är väldigt viktigt när det kommer till slasherfilmer är morden i filmen samt tempot. Morden, som ju utgör kärnan för väldigt många slasherfilmer, är här extremt uselt framförda och helt otroligt tråkiga. Folk dör utan att man riktigt får grepp om hur, de bara är döda plötsligt genom nån magi från samurajspöket... Tempot då? Fruktansvärt. Det dröjer en halvtimme innan det första "mordet" (en död kropp). Sen fortsätter det att vara seeeeegt. Handlingen slutar man bry sig om väldigt snabbt, vilket bidrar till att göra den väldigt rörig och jobbig. Man får svårt att hänga med i allt gnägg om telepati och spökmördare och man spyr på de vidriga 80-talseffekterna som annars kan vara charmiga.

Jag som älskar slasherfilmer fann ingen behållning alls i den här. Jag hade fått för mig att det skulle vara en mördare i samurajdräkt med tillhörande svärd, vilket ju inte alls stämde. Det hade varit coolt, nu är det bara raktigenom jättefånigt och löjligt så man blir arg. Det här tillhör det absoluta bottenskrapet min favoritgenre har att erbjuda och jag kan inte rekommendera den till någon förutom mina dödsfiender. UNDVIK!

Fatal Pulse (1988)

2009-03-20T15:07:00.000-07:00

Jag har en väldig svaghet för slasherfilmer från 80-talet, och i mina försök att se så många som möjligt har det ju hänt att en och annan mindre bra film har blivit sedd. Ändå är det något med den här genren som får mig att vilja komma tillbaka om och om igen, oavsett hur illa filmen blivit omtalad innan. Fatal Pulse är inte direkt vad man skulle klassa som en bra slasher...

Filmen handlar om ett gäng ungdomar på ett college, där flickorna i ett studenthus plötsligt börjar dö, en efter en. En av tjejerna och hennes pojkvän bestämmer sig för att luska ut vem det är som ligger bakom de hemska morden och sätta stopp för dom, en gång för alla. Med andra ord är det ingen på något sätt originell handling, men det tycker jag knappast man kan kräva av en slasherfilm, där det ofta är samma formula som används för att uppnå ett (ofta för mig) tillfredsställande resultat.

Det här är ingen film jag direkt skulle rekommendera till någon, förutom möjligen den som verkligen har sjunkit ner i slasherträsket (såsom jag har). Det är egentligen ingen bra film, och den har otroligt många brister, där ett stundtals fruktansvärt segt tempo är den största bristfaktorn. Men ändå är det något med den som jag finner charmigt, även om filmens uselhet har överhanden. Bland annat bjuds vi på vad som mycket väl kan vara en av dom dummaste twisterna någonsin i film överhuvudtaget, samt en scen mot slutet som är helt...sanslöst dum och fantastiskt underhållande. Dessutom bjuds tittaren på ett av dom vedervärdigaste soundtracken som någonsin har förekommit på film, som till råga på allt används utan någon finess allt, bland annat i dialogscener(!).

Så i slutändan? Nja... inget jag ser om. Troligen aldrig någonsin. Men stundtals var den rätt småkul, vilket gör att jag inte helt kan avfärda den som skräp, även om det är det som den troligen är.

Burial Ground (1981)

2009-03-17T13:30:00.000-07:00

Ett ypperligt exempel på skräpfilm är denna zombiepärla av Andrea Bianchi. Handlingen kretsar kring ett gäng människor som åker till någon herrgård, där det såklart kryllar av uråldriga zombies som inte vill annat än att sätta tänderna i dom.

Inte så värst originell handling direkt, men det krävs knappast för den här typen av film, som alla ju vet(?). Dock så saknar denna filmen knappast karaktär, utan det är snarare tvärtom. Den nästan svämmar över av galenskap och tokerier, vilket såklart får vilken trashfilmsälskare som helst att gotta sig i dumheterna. Nu tror jag väl att de flesta som läser den här bloggen redan sett den här filmen och minns den rätt väl, men för den oinvigde som eventuellt letar sig hit kan det ändå vara bra att få en redovisning.

Okej, zombierna först. Zombiesminket varierar kraftigt mellan att vara rätt småsnyggt till att vara rejält pajigt (ett uttryck jag älskar!). Vissa zombies ser riktigt ruttna ut, medan andra ser ut att ha fått lite klet i ansiktet bara, vilket såklart är riktigt kul, vad annars?! De rör sig långsamt som zombies brukar göra, men lyckas till skillnad från många av sina döda genrekamrater använda sig av olika redskap för att göra livet (och döden) surt för de stackars karaktärerna. Karaktärerna, ja. Det är väl dom som är den största behållningen med filmen egentligen. Samtliga vuxna verkar få kåtslag hela tiden och tar varje chans dom får till lite rajtan-tajtan, och även barnkaraktären (som spelas av en vuxen väldigt kort man!) verkar vara kåt. På sin mamma. Japp, det stämmer. Jag tror aldrig en barnkaraktär varit så vrickad som Peter Barks (lilleputten) Michael är i den här filmen. Och utan att spoila för mycket kan jag säga att döden inte hindrar honom från att vilja kladda på sin mor...

Det man får se den här filmen som är en hejdlöst dum men väldigt underhållande zombierökare från det underbara landet Italien. Inte något för den vanliga filmtittaren, men för oss som gillar den här typen av film är det ett givet kort. Incest, pajig zombiesminkning och extremt korkade karaktärer som klantar sig rejält; den här filmen har det egentligen allt man behöver.

Fritt Vilt 2

2009-02-22T16:36:00.000-08:00

Den första Fritt Vilt överraskade mig genom att vara en välgjord och bitvis otäck slasher, det som var så speciellt med den var att den var norsk! Nordisk skräckfilm brukar ha tendensen att bli relativt fånig, men här lyckades filmskaparna med att göra en riktigt bra film.

Uppföljaren tar vid direkt där ettan slutade (ni som inte sett ettan bör alltså se upp för spoilers!). Jannicke, den enda överlevande från massakern på skidhotellet hittas av en förbipasserande och hamnar på sjukhus där hon berättar sin historia. Polisen för hennes vänners lik, samt mördarens till samma sjukhus. Dock visar det sig att mördaren inte var död, som det först verkat, och det hela urartar i ännu en mardröm...

Det svåra med att göra en bra uppföljare på en bra förstafilm är att lyckas återskapa det som var bra med den första filmen, och det görs här! Det är återigen ett snyggt foto med en kylig ton som passar de snöiga miljöerna/sjukhusmiljöerna utmärkt och bidrar till att öka filmens otäcka stämning ytterligare. Filmen följer slashergenrens formula väl och vet hur de ska användas för att göra en bra film. I den här filmen får vi veta lite mer om mördarens ursprung, men inte nog mycket för att helt avmystifiera honom och hans motiv.

Skådespeleriet är liksom i den första filmen bra och särskilt huvudpersonen Janicke som verkligen framstår som rädd. Det är en lite högre bodycount i denna film och morden är lite mer grafiska, vilket ju alltid är trevligt om man som jag tycker om sina slasherfilmer blodiga, men det blir aldrig överdrivet utan hålls ner på en mer realistisk nivå. Jag gillar att mördaren med sin hacka påminner lite om mördaren från den utmärkta 80-talsslashern My Bloody Valentine, som är en av mina favoriter inom genren.

Återigen har man alltså beskådat en välgjord, otäck och bra nordisk skräckfilm, som denna gång är regisserad av en svensk, vilket såklart gör det hela lite extra roligt! Filmen bjuder inte på något nyskapande eller revolutionerande, men den är självmedveten och använder slashergenrens regler på ett bra sätt och håller ett högt tempo rakt igenom. Hoppas på fler filmer i denna serie!

Bruno Mattei x3

2009-02-21T16:17:00.000-08:00

Jag har (tillsammans med två vänner, bör tilläggas) sett på tre av Bruno Matteis produktioner som han regisserade under 2000-talet. Det som dessa tre har gemensamt är att det är dv-filmat, vilket medför en sunkig atmosfär, samt en ofta hysteriskt dålig dubbning. Man kan då fråga sig, varför tittar man på sån här film? Jo, för att jag älskar Matteis filmer. Nu hade jag inte sett någon av hans nyare filmer innan dessa tre, men var ändå sugen på att se vad Mattei lyckats få ihop under modernare tid.

Först ut av dessa tre var hans kannibalrulle Land of Death, som dessutom var en rip-off på den klassiska Cannibal Holocaust. Den här filmen handlar om ett gäng soldater som ger sig ut i djungeln på jakt efter någons dotter (oklart vems) samt för att ta reda på vad som hände det förra gänget militärer. De märker snart att djungelns befolkning inte är några man bara bråkar med, vilket de bittert ska få erfara...

Det här, kan jag direkt konstatera, är det jag sett av Mattei hittills. Det är många scener som är snodda rakt av från tidigare nämnda kannibalmästerverk och det är taffligt gjort, vilket man i och för sig kunde vänta sig. Tempot är tämligen segt och filmen är aldrig riktigt underhållande förutom i vissa, kortare stunder. Musiken låter som tagen från någon usel låtsasfilm gjord av gymnasieelever, ungefär. Dessutom smygs det in lite rip-offande på den klassiska Predator, där det här istället är någon slags superkannibal (???) som får vara den hotande faran.

Det största felet med den här filmen är inte dess tafflighet, utan att det känns som att den saknar hjärta, något som Matteis filmer tvärtom brukar ha. Det finns ingen riktig ambition bakom den här filmen utan känns mer som en trött kopia på en film som redan gjorts oförbätterlig. Helt värdelöst är det dock inte, men det bör endast ses av Mattei-komplettister/fans.Andra filmen vi såg var hans mumie/zombie-skräckis The Tomb. Här kretsar handlingen kring en professor i arkeologi och ett gäng av hans studenter som är i Mexico för att utforska. I staden de bor i träffar de på en mystisk kvinna som påstår sig veta var ett uråldrig tempel finns som ingen har besökt på 2000 år, vilket såklart lockar arkeologerna. Det visar sig att kvinna har en lömsk plan i baktanke och arkeologerna får bittert erfara den ondska som väntar dom i templet...

Det här var bättre, mycket bättre! Även här har vi en rip-off, på Mumien (!) faktiskt, fast detta är en mindre familjevänlig version (och bättre, såklart!). Här är det betydligt mer fart och fläkt när vi bjuds på ännu ett djungeläventyr signerat Mattei. Det är återigen väldigt taffligt, men har å andra sidan ett stort underhållningsvärde och bjuder knappt på en död stund. Saker händer utan att man begriper vad, med flummiga drömscener som är minst sagt extremt märkliga. Någon röd tråd finns det inte direkt...men det kvittar egentligen när det är såpass kul som det är!

Här känns det också att mer hjärta och omtanke ligger bakom, att det fanns någon ambition med denna. "Skådisarna" spelar så extremt kasst att nästan varenda replik från somliga av dom blir ren och skär humor. Zombie-makeupen är dock ganska snygg, tro det eller ej, men resten av effekterna är inte direkt av toppklass. Karaktärerna beter sig så korkat att det vore omöjligt i det verkliga livet och man som tittare bara njuter av hur otroligt dumt allt är. Visst, det är ingen bra film i ordets rätta bemärkelse, men det behöver det inte alltid vara.

Sista, och bäst av dessa tre, är även Matteis sista film. Den heter Zombies: The Beginning, och gissa vad? Det är ännu en slags rip-off. Denna gång blandas det in tydliga delar från Aliens fast med zombies och ofantligt dumma wannabe-militärer istället. Handlingen kretsar kring en kvinna som efter att ha stött på zombies tidigare på en ö åker tillbaka dit med ett militärgäng för att ta reda på vad som egentligen gick fel. Väl där stöter de på en sjujäkla massa zombies i alla sorters former (foster, barn, vanliga) och får kämpa för sitt liv...

Matteis svansång är en film gjord med väldigt mycket hjärta och man ser tydligt här hur mycket han måste ha älskat att göra sån här dum tokunderhållning för den lilla skara människor som uppskattar det. För underhållning är just vad det här är, i dess renaste form nästan. Kvalitén på den här är högre än de två tidigare nämnda och filmen känns i det stora hela som ett proffsigare utfört jobb. Zombiesminket är rätt läckert emellanåt och det bjuds på en hel del slafs, en del bra och en del lite mindre bra, men det har man överseende med.

Det är ett riktigt bra tempo och (om man nu kan säga det?) en mer intressant story i denna än de två tidigare och den är en större njutning att se på. Stundtals kan jag tycka mig ana att Mattei lånar från sin tidigare Aliens/Terminator rip-off från 80-talet, Shocking Dark, med scener som påminner om varandra, vilket är väldigt kul. Mot slutet tar Mattei i från botten av hela sin filmskaparsjäl och bjuder på zombieslakt i massor samt en sjujäkla massa explosioner och en intrigvändning som heter duga. Det är total galenskap i dess bästa form och blir kanske inte den bästa avslutningen Matteis karriär kunde fått, men troligen den bästa med tanke på omständigheterna och dagens filmklimat.

2000-talets Mattei är alltså taffligt, men ofta underhållande. Det finns fortfarande (oftast) en vilja att göra underhållning bakom och det lyser tydligt igenom när det är så. Bruno finns inte längre hos oss, men hans filmer lever kvar och har satt ett speciellt spår i mitt filmhjärta. Det finns inte, fanns inte och kommer inte finnas någon som honom.

Friday the 13th Part V : A New Beginning (1985)

2009-02-18T11:12:00.000-08:00

Jag gillar verkligen Friday the 13th-filmerna, det är min absoluta favoritserie. En stor grej som gör den till det är mannen som på sätt och vis är huvudperson i dom flesta; Jason Voorhees. I den här filmen, den femte i ordningen, är det dock inte Jason som är mördare, och då uppstår ju frågan; hur funkar det utan Jason?

Handlingen kretsar, liksom i del 4, kring Tommy Jarvis som efter att ha fått sin mor dödad har ihjäl Jason i slutet av den filmen. Här har han vuxit några år och tämligen instängd i sig själv och säger inte så mycket. Han hamnar på ett slags läger för problematiska ungdomar, där det sker en olycka och en av ungdomarna dör. Kort efter denna olycka börjar folk då på flera brutala sätt...

För att svara på ovanstående fråga, nej, här funkar det inte utan Jason. Fast egentligen vet jag inte om det är det som är det verkliga problemet, det är snarare filmen i helhet som lider av många fel. För det första är filmen långt mycket dummare än sina föregångare (och efterföljare). Det här behöver i och för sig inte vara något negativt alls, men här blir det såpass irriterande att man stör sig på det, och det är ju knappast ett gott tecken direkt. Karaktärerna bryr man sig inte om alls och är för det mesta irriterande; särskilt den lilla ungen Reggie som inte gör mycket annat än att gå runt och vara en plåga att se.

Filmens behållning ligger i morden, som är det som filmen lyckas med. Det är rätt påhittiga och ganska våldsamma mord, vilket ju alltid är en fördel i en slasherfilm. Tyvärr är det inte mycket mer med den här filmen som är bra. Den har ett rätt bra tempo och blir inte direkt seg att titta på, men tyvärr är innehållet alltför undermåligt för att det ska bli någon njutbar filmupplevelse. De logiska luckorna i den här är för uppenbara och bidrar till att införa ännu ett irritationsmoment i den redan ganska tråkiga handlingen.

Det märks att Jason inte är med, för den själ och karaktär som i princip alla filmer i serien besitter finns inte här. Tommy Jarvis är inte den hjälte han skulle bli i del 6 och han är inte den charmigt vrickade unge han är i del 4; här är han bara en seg typ som håller tyst hela tiden, och det blir ett stort misstag då det är han som är huvudperson. Nej, den här filmen behöver man inte se mer än en gång (om man vill komplettera sin Friday the 13th-svit).

Born to Fight (1989)

2009-02-17T10:49:00.000-08:00

Bruno Mattei är en sån där regissör som oftast levererar det man förväntar sig av honom. Något gemensamt för hans filmer är att det finns en vilja att göra något, men med begränsade resurser. Detta hindrar dock inte hans filmer från att fylla sin funktion som väldigt god underhållning. Det var därför jag tog mig en av hans krigsfilmer, denna gång Born to Fight, med gott humör och med förväntningar på ännu en trashfilmspärla, särskilt med filmen Strike Commando, som jag tidigare sett och uppskattat stort.

Den här filmen handlar om den avdankade soldaten Sam Wood som blir kontaktad av ett TV-team och blir erbjuden massa pengar för att göra ett besök på det fångläger han en gång rymde ifrån. När de väl kommer dit blir saker inte alls som de tänkt sig och kvinnan som kontaktat Sam visar sig ha andra planer än bara ett besök. Sam Wood tvingas återigen ta sig an rollen som krigshjälte och visa dom onda kommunisterna hur saker och ting går till!

Återigen gör Mattei det som gör att han har en så stor plats i mitt hjärta: skapar god och rejäl underhållning. Dom döda stunderna i den här filmen är så få att dom går att räkna på en hand. Mattei vet mycket väl vad han gör, det är fullt ös och en sjujäkla massa action. Även om filmen börjar mer dialogbetonat är det underhållande, då den stenhårde Sam Wood är filmens stora behållning, spelad av Brent Huff, som gör en knallhård tolkning av den ärrade Vietnam-veteranen. Det bästa med karaktären är hans återkommande replik "It can be done!" som han säger i tid och otid. Bland annat efter att ha sprängt en bunt vietnameser och fått frågan "How did you do it?".

Så ja, visst är det dumunderhållning det rör sig om, men å andra sidan behövs inte mer. Mattei samarbetar återigen med sin trogne vapendragare Claudio Fragasso som både har skrivit manuset och spelar en av fångarna i filmen. Handlingen bjuder på en del plotvändningar av makalösa slag och man sitter konstant med ett stort flin på läpparna. Jag kom på mig själv att ofta undra om alla de små utrop som Brent Huff gör under sitt enmanskrig är skrivna i manus eller om det är improvisation? Hur som helst är det strålande!

Mattei bevisar återigen alltså vilken mästare han var på den här typen av film. Det är sådana här filmer som får mig att med glädje ständigt återvända till hans väldigt korkade, men väldigt underhållande filmvärld där allt man behöver göra är att njuta av filmen. Oavsett det faktum att Mattei aldrig kommer att anses vara en "bra" regissör kommer han i mina ögon alltid att vara en strålande regissör. För det var han.

Phantasm (1979)

2009-02-16T12:21:00.000-08:00

Av någon anledning har jag trots min stora kärlek för 70/80-talsskräck aldrig lyckats se denna innan, trots att jag varit nyfiken på den längre, men nu har det alltså äntligen blivit av. Phantasm handlar om den unge Mike, som en dag på kyrkogården ser en lång man bära in kistan av Mikes döde bror i sin bil. Snart börjar väldigt mystiska saker hända, lik försvinner från kyrkogården och små onda dvärgar börjar jaga Mike. Han och hans bröder måste kämpa mot en ondska som är större än de kunnat ana...

Det som slog mig gång på gång med den här filmen var hur den ofta hade samma typ av atmosfär som jag upplever att vissa av Lucio Fulcis filmer har. Det är en ond stämning som vilar, utan att tittaren egentligen har någon aning om vad som försiggår och det berättas heller inte tydligt i filmen. Detta bidrar till att ge filmen en form av surrealistisk atmosfär där mycket av händelserna känns väldigt drömlika. Att filmen börjar pang på, som en extrem form av in medias res, bidrar bara till att öka denna atmosfär ytterligare.

Jag tyckte att regissören Coscarelli lyckades väl med att skapa en otäck stämning i filmen och det var många gånger som jag kände ett påfallande obehag under filmens gång, vilket inte händer alltför ofta. Soundtracket känns även det som i en Fulci-film; ett kallt, elektroniskt soundtrack med melodier som lätt fastnar. Filmens skurk, Tall Man, är en otäck figur som är välspelad av Angus Scrimm som med sin karaktär gör ett obehagligt intryck och skapar en utmärkt skräckfilmsskurk.

Filmens svaga sidor är att den ibland lider av lite halvdana effekter, vilket sänker helhetsintrycket en aning. Men huvudsaken med den här filmen är atmosfären, som Coscarelli lyckats mycket väl med att skapa. Mördardvärgar, en ond lång man som har ett silverklot som dödar folk och schysst musik; allt detta finns här och borde göra alla som gillar den här typen av film nöjda!

Friday the 13th (2009)

2009-02-16T09:33:00.001-08:00

Tyvärr så är ofta orden hårda och kritiken inte nådig när det annonseras att det ska komma en remake på en film. Jag tycker att det är ett väldigt tråkigt sätt att se saker på, då man omöjligt kan avgöra filmens kvalitet innan den har kommit ut. Jag gör tvärtom och försöker så ofta som möjligt att se fram emot remakes istället för att avfärda dom på direkten. När jag fick reda på att det skulle komma en remake på min favoritfilmserie Friday the 13th blev jag överraskad och glad, dock sänktes mina förhoppningar lite när det visade sig att det var Marcus Nispel, som tidigare gjort remake på Texas Chainsaw Massacre (en remake jag inte tycker om alls), som skulle få göra filmen. Dock började min optimism växa igen när trailers och bilder från filmen dök upp, för det såg grymt ut!

I den här filmen har man valt att skippa händelserna i del ett, utan förklarar dom som hastigast i en tillbakablick. Här har man satsat på att låta Jason vara mördare redan från början istället. Filmen handlar om Clay, som ska leta efter sin syster som har försvunnit i skogarna kring Crystal Lake. Samtidigt ska ett gäng ungdomar spendera ett par dagar med att göra det ungdomar gör bäst i amerikansk slasherfilm; supa och ha sex. Det visar sig vara ett misstag, då legenden om pojken Jason är väldigt sann...

Jag log i princip under hela biobesöket, något som jag aldrig tidigare tror ha hänt. Jag är tyvärr för ung för att ha vuxit upp med att kunna se dom gamla filmerna på bio, så det här var verkligen ett speciellt ögonblick för mig; att få se Jason på bioduk. Filmen blev bättre än vad jag hade kunna trott, och regissör Nispel har i och med denna film slutat frambringa negativa tankar hos mig. Det som filmen gör, och som är dess största behållning, är att den är precis som en av filmerna från 80-talet, fast den utspelar sig i nutid.

Filmskaparna har verkligen lyckats med att använda sig av slashergenrens alla regler och fått till en riktigt bra, underhållande och blodig film. Det är även skönt att se att filmens mord utförs i mer old school-anda än vad många av dagens våldsfrosseri till film gör; visst, det här är en blodig film, men det är inte så överdrivet som det lätt blir i t.ex. "Saw"-filmerna. Morden känns 80-tal och vi får se väldigt många av dom, vilket ju alltid är trevligt. Det är förutom det obligatoriska våldet massa naket och dumma ungdomar som har sex (som dom givetvis måste straffas för!), något som passar genren utmärkt och får en filmtittare som mig att le stort och brett!

Jag var extremt nöjd när filmen var slut, såpass nöjd att jag började klappa händerna, något jag aldrig gjort på bio förut. Det är så här jag vill att Jasons återkomst till bioduken ska se ut och jag är hur nöjd som helst med resultatet de lyckats få fram. Det är massa dumma ungdomar mot en stor och förbannad Jason och det hela är väl utfört. Kan man be om så mycket mer?